Krönika: Det som skrämmer mig mest är att människorna inom vården är så mänskliga

Kronika Det som skrammer mig mest ar att manniskorna inom scaled



image.php?type=preview&uuid=9661b229 bac5 5fbb a791

Det är vår i luften utanför fönstret, även om det fortfarande är kallt. Kirurgen Annersch tittar på mig med vänliga ögon och ler uppmuntrande. Jag sitter mittemot honom på en stol, iklädd sjukhusets operationsrock. Tårarna rinner ner för kinderna.

– Solen skiner, konstaterar Annersch. Jag har druckit kaffe. Det har du inte.

Han har helt rätt. Jag har inte druckit kaffe i morse. Jag har inte ätit eller druckit något på många timmar och det vet Annersch, det var han som skickade informationen. Jag vet inte om det är uttalandets lakoniska karaktär som tilltalar mig eller bara det faktum att Annersch överhuvudtaget vågar skämta i ett så olämpligt ögonblick, men hans munterhet kring solsken och kaffe lugnar mig faktiskt lite. Jag nickar åt hans skämt för att visa att jag uppskattar det, men när jag ska ge tillbaka hans leende förvrängs mitt ansikte till en plågsam grimas. Annersch tar det med ro.

– Det här kommer att bli bra ska du se.

Han låter lugnande. Knäpp händerna på magen. Säker. Jag nickar igen, men skakningarna och snyftningarna vägrar avta.

– Känner du dig redo eller är det något du undrar över?

Redo? Undrar? Hur förklarar du att det fortfarande är för sent? Nu sitter du här. Snart sövd. Som förra gången, önsketänkande. Första gången. Det blir som då. Du är sövd och när du vaknar igen mår du bra och minns ingenting av proceduren. Som att ha sovit, men mörkare. Den kolsvarta blixten från en minnesslutare.

I vintras gick allt bra. Beslutet att operera togs så snabbt då och jag var för sjuk för att oroa mig för hur det skulle gå. Den här gången är det annorlunda; Jag har haft många veckor på mig att bygga upp en helt naturlig dödsrädsla inför denna operation. Helt naturligt. Vissa skulle säga att min rädsla för döden är helt logisk. I vår familj är det så att om man kommer in på sjukhus är chansen överhängande stor att man inte kommer ut igen efteråt. Galet, jag vet. Men jag har sett det hända. Det var länge sedan nu. Tjugo år sedan. Men förtroendet för vården, som jag vill minnas att jag en gång kände, haltar fortfarande.

Det som skrämmer mig mest är att de som jobbar inom vården är så mänskliga. Missförstå mig inte här; det är såklart ett stort plus att vara människa när man arbetar med människor, det kan till och med vara en förutsättning. Men, har du hört att “det är mänskligt att fela”? Bara. Jag vet, för jag gör misstag dagligen. Skillnaden är att om jag gör ett misstag på en visning på jobbet är risken att någon dör fortfarande försvinnande liten. Jag tittar upp på Annersch som ler med höjda ögonbryn. Han ser glad ut. Ändå kan det inte vara lätt att vara kirurg. Kanske är det därför han har så bra humor?

Jag skakar på huvudet. Något jag undrar över…? Jag vill fråga om jag kommer att överleva, nej, det låter för melodramatiskt, det ska jag hålla för mig själv. Vad skulle han svara ändå? “Nej”? Det enda sanna svaret på den frågan är “man vet aldrig”, och det vet jag redan. Jag bestämmer mig för att lita på Annersch. Det finns inte mycket annat att göra, som mormor skulle ha sagt med tung finsk brytning.

Förvirrad går jag in på operationssalen. Få inte panik, försöker jag säga till mig själv, men paniken lyssnar inte. Hjärnan förstår inte negationer, den hör bara “panik” och reagerar därefter. Inte bra. Hjärtat slår som ett tåg. Lugn, lugn, lugn sjunger rösten i mitt huvud istället och lyckas kväva impulsen jag får att rusa ut i korridoren, slita av de påsiga sjukhuskläderna och springa mot svängdörrarna med full kraft. Lugn, bara lugn. Kläderna jag kom till sjukhuset i har redan skickats till avdelningen där jag ska läggas in efter operationen. Lugn, bara lugn. Att rulla runt naken inne på sjukhuset gör inget bättre.

Narkosläkaren ser genuint seriös ut, men tack och lov inte orolig när hon ber mig räkna till tio och ger mig masken att andas in. Jag tar ett djupt andetag. Som en replik i en film hör jag en tyst röst djupt inom mig säga: Solen skiner, Mia. Annersch har druckit kaffe. Det har du inte. Det här kommer att gå bra ska du se.


Upptäck mer från idag nyheter

Prenumerera för att få de senaste inläggen till din e-post.

Lämna ett svar

Upptäck mer från idag nyheter

Prenumerera nu för att fortsätta läsa och få tillgång till hela arkivet.

Fortsätt läsa

Rulla till toppen