“Tack för att du rider”ropade en person klädd i gult och grönt på min högra sida, medan på min vänstra en hand sträcktes ut med en papperspåse.
Under de två sekunderna som spelade ut hände detta i mitt huvud:
“Gula och gröna skyltar… och det ser ut som Monika Bubholz. Jag undrar om hon känner igen mig – jag känner igen henne? Eller, det kanske hon inte kan för vi har knappt setts utan bara pratat i telefon. Väl? Eller har vi pratat något g-
Vänta, vad gör de ens här nu? Höger! Valtider. Det betyder att Miljöpartiet är på plats runt stadskärnan för att uppmuntra cyklister – som jag, eller hur? Bland annat i alla fall. Jag är trots allt en cyklist nuförtiden, motvilligt. Förbannad vardagsmotion.
Nåväl, där börjar de ta fram en påse. Är det till mig? Japp, det är ingen bakom, och de är vända rakt åt mig. Å nej. Hur ska jag klara av att ta det i farten? Nej, det går inte, ska jag bara rycka det ur hennes händer? Det kanske ser riktigt dumt ut OM hon känner igen mig? Ska jag som journalist ta emot presenter från fester? Olämplig. Men är det ens en gåva då? Kan det räknas som det? Vad är det egentligen i de påsarna? Jag har alltid undrat. Jag kanske bara ska testa ändå? Jag rycker den! Eller ska jag stanna och prata i så fall? Men det har jag inte tid med! Och det är verkligen obehagligt att bara slita sönder väskan och gå vidare, eller hur?”
Vad kom ur mig?
– Errhhhta… haha hehe TACK haha!
Så det som sa var:
– Tack för att du cyklade!
– Tack!
Vilket bra samtal.
Och personen stod kvar med väskan kvar i handen och såg lite grinig ut medan jag cyklade vidare med mitt dåliga samvete.
Upptäck mer från idag nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen till din e-post.
