image.php?type=preview&uuid=54234632 a75b 582c a617

Häromdagen tittade jag igenom några anklagelser som har lämnats in. När en liten stöld dök upp på min skärm fick jag plötsligt ännu en tillbakablick av mig själv som kleptomantiserade mig själv till det och det – utan att lära mig en enda läxa.

Min kriminella karriär var visserligen kort, men den började åtminstone en vårdag i mars i slutet av 90-talet. Min syster fyllde år och fick en fin liten trälåda med små tärningar i av vår mormor. Det vill säga små kuber – väldigt söta. Så söta att jag, den fem år yngre lillasystern, ville ha dem också. Naturligtvis.

“De är förmodligen lite för små för dig”sa mormor och tänkte att jag – som jag trodde var mycket större än jag var – kanske råkade kväva mig själv, och det ville hon förstås inte.

Jag höll inte med. Så jag axlade rollen som tjuv och smög in till min systers hus när hon inte var där och knep den lilla tärningslådan.

Strax efter upptäckte min syster att hennes present saknades och jag anklagades naturligtvis, med rätta, direkt. Hon pressade mig tills jag till slut erkände och började gråta eftersom jag var den fem år yngre lillasystern.

“Men jag vill också ha dem”jag vrålade.

Och mormor tyckte det var så synd att hennes present gjorde mig ledsen och min syster arg så hon köpte nya tärningar till mig också, i lite större format. Plötsligt hade jag fått både en present, fast det inte var min födelsedag, och någon slags ny lärdom: bättre att be om förlåtelse än om lov.

Med den insikten färskt i minnet, någon vecka senare, plockade jag upp det lilla paketet med glittrande hästpaljetter som satt fast vid det aktuella numret av My Horse – tidningens mamma sa att jag inte kunde köpa “bara för att få paljetterna”.

Jag åkte fast den gången också – jag vet inte hur, det kanske stack upp en glittrig ryttare ur min lilla ficka – men det gick bra för mig också.

Kassörskan tyckte så synd om mig när jag stod i kassan och grät att jag fick behålla paljetterna (det är i alla fall så jag minns det, det är fullt möjligt och kanske också troligt att mamma fick betala och skämdes).

Men så tog det roliga slut! Efter att jag vridit till mammas fina rougeborste, som man kunde vika in och ut som en bläckpenna – superkul (!), avslöjades inte bara mitt brott utan även min manipulativa taktik. Sedan fick jag en gedigen lektion i begreppet “låna” och sedan dess har jag såklart bara levt på rätt sida av lagen!

Jag har till exempel, i åtta goda år, lånat en tröja av min man och en hylla i badrumsskåpet är full av hårslipsar och hårnålar jag har lånat av flickvänner genom åren! Det känns bra att göra rätt för sig själv.


Upptäck mer från idag nyheter

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.

Upptäck mer från idag nyheter

Prenumerera nu för att fortsätta läsa och få tillgång till hela arkivet.

Fortsätt läsa