Knappt hälften, om ens det, visste vem du var. Men de flockades ändå snabbt runt dig och du tog dig tid med stor värme för alla som ville ha både bilder och autografer.
Jag kommer aldrig att glömma mitt första personliga möte med dig, Svennis. Våra då 10-11-åriga tjejer hade precis spelat sin första helgcup och fick sina välförtjänta deltagandemedaljer när vi såg dig. Och du poserade glatt på både gruppfoton och enskilda bilder, signerade olika klädesplagg och fick garanterat svara på både en och annan mer eller mindre adekvat fråga.
Lyckan och glädjen du gav dessa tjejer bara genom att ge av din tid syns genom mobilskärmen nu när jag bläddrar igenom fotoalbumet så här lite över två år senare. Vi såg dig även förra året när du, hindrad av din sjukdom, var med på vernissagen som vanligt och vinkade sedan glatt till alla cupdeltagare när vi startade paraden genom centrala Torsby.
“Kommer Svennis också? Får vi träffa Svennis? Vet du om Svennis kommer?” Tjejerna undrade nyfiket inför invigningen och även om du var mest i rampljuset långt innan dessa tjejer ens var tänkta, så har din gärning och blotta närvaro gått i arv till nästa generation redan här.
Och det här är bara en bråkdel av berättelser i samma veva. Vila i frid herr. Jag kommer i alla fall att minnas dig med ett stort och varmt leende.
Upptäck mer från idag nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen till din e-post.
