Jag läste i konkurrenttidningen att Karlstadsforskaren Helén Williams vill begränsa kampanjer som “köp två betala för en”.

Tesen är att dagligvaruinköpskampanjer driver slöseri.

Tja, matsvinn är inget stort problem för mig. Jag lämnar alltid matbordet med en tom tallrik. Det reflekteras i mitt midjemått. Däremot skulle jag definitivt spara mycket pengar och kalorier.

Jag är såld på säljkampanjer. Speciellt om det är rea på fikabröd. Sedan slår jag till i tio fall av tio. Jag kan inte få för mycket av Reagodis heller. I lördags köade jag i 25 minuter för att betala halva priset lösgodis.

Men om chokladbiten eller lösgodisbiten säljs till ordinarie pris, smyger jag slarvigt förbi hyllorna utan att känna något behov av socker. Konstigt, men det är så jag är.

I helgen lockade ett sportmärkesföretag medlemmar med 25 procents rabatt. De kör kampanjen med jämna mellanrum och jag får alltid torsk. Oavsett om jag behöver något eller inte. En extra t-shirt behövs alltid, detsamma gäller strumpor.

Oväntat lade jag strumpor och två t-shirts i den digitala varukorgen. Om du beställde två “tishas” fick du en extra bra deal. Men jag tryckte inte på beställningsknappen.

Tanken var att fundera på om jag skulle beställa något mer. Under tiden hann jag läsa nämnda artikel. Jag behöver verkligen inte två t-shirts till, ingen alls egentligen.

När hjärncellerna arbetade i full fart kom jag på en kompromiss. Motvilligt tog jag bort en t-shirt från kundvagnen och tryckte på beställ.

Det är inte för sent att åtminstone börja lära en gammal hund att sitta.