Vi funderade på mycket innan vi började med avel, på barnuppfostran och namn och matvanor och barnvagnar och bilbarnstolar och mycket mer.

Men två saker som jag i alla fall helt glömde bort innan familjeexpansionen var detta: sjukdomar och barnkalas. I sin tur två ganska tråkiga saker, kanske framför allt för de vuxna.

Obs – med sjukdomar menar jag inte kroniska eller dödliga, utan snarare sådana som de små liven kommer hem med från förskolan då och då.

Som nu! Hösten har varit magnifik sett ur en bacills perspektiv. Eller ja, till och med från ett virus dito. Det har varit feber, det har varit konstant rinnande näsa, det har varit inflammerade ögon och nu äntligen ont i magen. Först ett barn, några dagar senare det andra. Samma sak med ögoninflammationen: “Vi klarade oss kanske o… Nehepp”.

Förutom att barnen inte mår bra är det att vänta på när det ska slå till inte riktigt mitt favoritögonblick i livet, ofta just för att jag tror att jag har undkommit allt de små har kastat på mig, men precis när jag är på väg att triumfera, Jag blir igen också täckt.

Jävla höst och jäkla sjukdomar – och nu hann vi inte ens till barnkalaset.