Under dagarna gick polisen ut och varnade för bluffannonser på internet under den svarta veckan. Det är välkommet.
Jag är visserligen godtrogen och gillar att göra en bra affär, men jag borde veta bättre. Om något är för bra för att vara sant – är det knappast sant. Eller för att uttrycka det tydligt – då är det en bluff.
På bara några månader har jag starkt övervägt att trycka på skicka-knappen på två erbjudanden som var för bra för att tacka nej.
Enligt annonsen på Facebook firade ett välkänt elektronikföretag jubileum med att vräka ett begränsat antal högtalare till skrotpriset 20 kr. Det kändes helt skumt, men i kommentarsfältet bekräftade ett antal (falska) profiler att det var sant.
Jag trodde att 20 kronor kunde stjälas och fyllde i mina uppgifter. Men när det inte gick att svepa en tjuga och jag var tvungen att ange mina kortnummer backade jag. Jag googlade annonsen och visst var allt en bluff.
Vid ett annat tillfälle dök det upp en annons i mitt flöde för designerkläder till bottenpriser. Jag tvivlade, men funderade på att utmana ödet och beställa den billigaste t-shirten. Jag skulle bli imponerad av det.
Återigen fyllde jag i mina uppgifter, men tryckte inte på knappen Skicka. Jag bestämde mig för att sova på den. Nästa dag fanns inte webbadressen.
Ny googling. Företaget finns, men byter webbadress med ojämna mellanrum. Affärsidén är att sälja “märkeskläder”, det finns originalbilder i annonserna, men det man får är piratkopior av sämre kvalitet som är störda och omöjliga att lämna tillbaka.
