Allmänna Arvsfonden hanterar de pengar som efterlämnats av avlidna svenskar som inte har några arvingar och inte skrivit testamente. Men det finns för många exempel på tillfällen då pengar har kommit på avvägar.

Stora summor pengar och obefintliga kontrollsystem lockar obönhörligen vissa människor med tvivelaktig moral. Men detta ogräs kan bara gro om staten tillhandahåller kompost med ett tillräckligt innehåll av gödsel. Och visst bär situationen med sig en tydlig doft av just detta.

Tretton miljarder kronor sitter på banken och syftar till att göra samhällsnytta. Samtidigt behöver vi mer pengar till järnvägsunderhåll och de tiotals Gripenplan skulle säkert gynna samhället med dem.

Vad gör det civilsamhället kan fungera när staten inte gör det är att den är just civil och inte statlig. Nu har vi istället någon sorts hybrid där civilsamhällets aktörer hävdar att de är oberoende av staten de säger sig inte klara sig utan.

Att olika verksamheter är beroende av statliga medel för att fungera är inte konstigt i ett välfärdssamhälle och inte ens den mest idealistiska libertarianen brukar hävda att staten ska läggas ner helt. Men det måste finnas separation och redundans. Om staten upphör att fungera behöver civilsamhället tillfälligt ta över den verksamhet som behövs för att det inte ska bli flugornas herre över allt.

Kritiken har inte låtit vänta på sig. Organisationer som Friends, självmordslinjen och Bris hjälptelefon är idag beroende av pengar från Allmänna arvsfonden. Men nedläggningen av en inkomstkälla innebär inte automatiskt att liknande organisationer med dokumenterad socialbidrag står utan statlig finansiering.

Att marknadsföra och försvara arvsfondens existensberättigande med att den faktiskt gör en del bra saker är som att frikänna en brottsling för att han åtminstone är snäll mot djur och ganska bra på golf. Det vill säga helt orimligt. De som argumenterar för att det nuvarande systemet bör få fortsätta är inte sällan de vars inkomster kommer från verksamhet som helt eller delvis finansieras av det nuvarande systemet.

“Tiden har sprungit ur själva förutsättningarna för systemet med en fristående arvsfond”, skriver Riksrevisionen och det sammanfattar situationen mycket väl. Om arvsfonden ska finnas kvar föreslår de vidare att en förutsättning för att få stöd är att syftet i grunden är demokratiskt. Detta verkar vara något även de mest välmatade företagen och deras professionella sökande har svårt att hitta argument emot.

“Betänkandet kommer att bli ett viktigt underlag i den pågående översynen av Allmänna arvsfonden”, säger socialminister Jakob Forssmed (KD) och fortsätter därmed sin vana att låtsas att han inte är hemma när verkligheten knackar på.

Så vart tar pengarna vägen gå när det finns ett arv men ingen arvinge? Till att börja med kan man vidga begreppet arvinge till att åtminstone omfatta kusiner eller, ännu bättre, närmaste levande släktingar.

Stäng fonden och låt anhöriga ärva det som är kvar. Hittar man inte en släkting i livet är stridsflygplan och fungerande järnvägslinjer som sagt saker vi inte kan få för många av.