Ledare: Återvandring är en önskedröm

Att tro att remigrering i stor skala skulle vara möjlig är rent önsketänkande. Detta bekräftas också av en statlig utredning. Men det verkar inte hindra Sverigedemokraterna från att insistera på att gå vidare med ökade ekonomiska incitament.

Det var häromveckan som statsutredaren Joakim Ruist presenterade sin utredning för migrationsminister Maria Malmer Stenergaard (M). Kravet på att underlätta återvandring finns med i Tidöavtalet, främst på grund av SD, och förra året tillkom därför Ruists utredning.

Tanken är att de som är svåra att integrera i samhället ska kunna få generösa bidrag för att återvända frivilligt. Enligt regeringen skulle det handla om dem som har svårt att komma in i det svenska samhället på grund av “eget försörjning, språk eller andra kulturella faktorer”. Redan idag finns ett bidrag på 10 000 kr, och max 40 000 kr för en familj, plus resekostnader.

Men utredningen tyder på inte att dessa tas upp. Däremot kommer det inte längre att behovsprövas och även de som blivit medborgare eller är anhöriga till invandrare kan söka bidraget. Det ska också kunna återkrävas om personen inte faktiskt lämnar landet, eller återvänder.

Joakim Ruist konstaterar att det helt enkelt “inte finns några metoder att hitta” som starkt stimulerar till ökad återvandring. Och så har han även tittat på andra länder, som Danmark. Återvandring är och förblir ett randfenomen, och inte alls den snabba lösning som vissa, framför allt från SD, föreställer sig.

Ruist medger därför att han helt enkelt misslyckades i kärnan av sitt uppdrag. Det är uppfriskande ärligt. Andra utredare kommer förmodligen till samma slutsats. Joakim Ruist är inte vem som helst heller. Vissa minns kanske hur nationalekonomen, som är specialiserad på migration och integration, hamnade i en storm när han talade öppet om kostnaderna för invandringen 2018. Det var innan det var ett accepterat diskussionsområde. Han har bibehållit sin akademiska integritet.

Det är nästan självklart att det är få som vill emigrera tillbaka dit de kom ifrån – från ett välutvecklat och fredligt välfärdssamhälle tillbaka till en fattigare och otryggare tillvaro i det gamla hemlandet. Att många är svåra att integrera i Sverige spelar nog mindre roll för dem. De kan fortfarande trivas i sina etniska och kulturella enklaver utan större krav på anpassning.

SD är givetvis inte nöjdamen har föreslagit ett avkastningsbidrag på hela 350 000 kr. Enligt Ruists beräkningar skulle det kanske leda till att 700 lämnar landet, och ge positiva resultat först efter 15 år. Som sagt, återvändande migration blir ett fenomen i yttersta marginalen.

För att komma upp i de volymer som SD och andra förmodligen hoppas på skulle den frivilliga handlingen behöva skakas om. Tvångsmetoder och direkta utvisningar skulle knappast vara förenliga med en rättsstat och allvarligt smutskasta vårt rykte. Och än så länge är det ingen som på allvar förespråkar det. På gott och ont kommer vi att behöva hantera även de svåraste att integrera i framtiden. Det är priset vi får betala för den oansvariga migrationspolitiken som har förts för länge. Hur det ska gå till är en annan historia. Men återmigrering är ingen lösning.