Ribban är låg, men att media rapporterar partiledarnas närvaro vid riksdagens val kan vara årets dummaste policyöversyn.
Jimmie Åkesson skolkar från riksdagsröster, rapporterade SVT häromdagen. Statistiken är FANTASTISK. “Från valet fram till den 30 juni i år har SD-ledaren närvarat vid 6 av 80 omröstningar”, skriver SVT:s Politikbyrån. Detta ger en “skokstatistik” på 92 procent.
Tvåa på frånvarolistan är Socialdemokraternas Magdalena Andersson, som har missat sex av tio röster sedan valet.
(Här bör noteras att ingen partiledare som också är minister finns med i sammanställningen.)
“Riksdagen har regler om hur mycket frånvaro man får ha för att behålla sina ersättningar, men partiledarna omfattas inte av dessa regler”, uppger Politikbyrån.
Nu inväntar vi kommentarer om hur “alla andra skulle ha fått sparken om de varit borta från jobbet nio av tio arbetsdagar!” eller kanske “fan, det är skillnad på folk och folk”.
Man kan anta att det är de reaktioner som media som rapporterar denna statistik är ute efter, för annars är det ingen mening med det alls.
Statistiken är irrelevant. En “kul” kuriosa, möjligen, men säger ingenting alls om med vilket allvar partiledarna tar sina förtroendeuppdrag eller om de tillbringar mycket tid hemma i soffan.
Det är inte så att deras närvaro påverkar resultatet av omröstningarna, det finns ett kvittningssystem för det. Det är inte heller som att det är i riksdagens kammare som partierna klubbar ut politiken eller febrilt försöker övertyga ledamöter från andra partier att rösta med dem. Förhandlingar sker i helt andra forum.
Men det är likadant varje jäkla år. De enkla sökningarna i riksdagens arkiv. “Vem har talat mest i riksdagsdebatterna?” “Vem har lämnat in flest motioner?” “Vem har skolkat mest från riksdagen?”. Nyhetsmedierna rapporterar och deras konkurrenter upprepar det.
Sedan hittar de några upprörda figurer i kommentarsfälten som redan tröttnat på partiledare som tjänar mer på en månad än de själva gör på ett år, som tycker att det är “för jävligt” att någon kan få lön trots att de inte är det. i arbete.
Men riksdagsledamöternas “jobb” innebär nästan aldrig att sitta i riksdagshuset och trycka på en av tre knappar: “ja”, “nej” eller “avstå”. Det handlar trots allt om att företräda sina väljares intressen på bästa sätt.
Det gäller partiledare med riksdagsmandat, som har många åtaganden vid sidan av riksdagsarbetet. Det gäller i lika hög grad de flesta “vanliga” riksdagsledamöter, som kan vara till mer nytta dels i utskottsarbete, skrivande av motioner och debattinlägg – eller ute i den egna valkretsen i möten med till exempel väljare, intresseorganisationer och näringslivet.
För att påverka politiken agerar du som medlem på många sätt; i diskussioner i den egna partigruppen, i utskottsarbete och ibland i förhandlingar med andra partier. För att inte tala om att bedriva opinionsarbete utanför riksdagen.
Ändå lever bilden kvar, år efter år, att det är knapptryckningen inne i plenisalen som är “grejen” med uppdraget. Och media spelar glatt med eftersom förakt för politiker får fler klick än att försöka problematisera det politiska uppdraget.
Ser vi bara till våra egna väljares förtroende så verkar varken Jimmie Åkesson eller Magdalena Andersson ha så mycket att oroa sig för.
94 procent av Socialdemokraternas väljare har högt förtroende för Andersson, enligt en ny förtroendeundersökning. De struntar i riksdagsrösterna.
Marginellt färre SD-väljare, 89 procent, har förtroende för Jimmie Åkesson. Detta trots – eller beror det kanske på? – den kritikstorm SD-ledaren utsattes för efter sin bröllopsaffär med en ledare för ett kriminellt mc-gäng.
Självklart är Jimmie och resten av Sverigedemokratiska riksdagsgruppen för mig självklart välkomna att stanna hemma från varje riksdagsomröstning. Men om vi ska rasa, kan vi fokusera på att göra det mot riktiga skandaler och inte bara påhittade?
Upptäck mer från idag nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.