Antalet sexualbrott som aldrig når polisen är betungande. När en polis erkänner att han bland annat skickat kränkande bilder till utsatta kvinnor han träffat i tjänsten är det något som kommer att ta tid att vända. Förtroende tar tid att bygga upp och förstörs snabbt

Polismannens uppgift var att stödja unga tjejer att skapa sig en trygg vardag. Det fanns tjejer som hamnade fel, till exempel med missbruk. De träffades och hade stödsamtal, helt i linje med hans uppdrag. Sedan började polisen ringa. Privat. På natten.

P4 Västernorrland har pratat med kvinnan, och hon har visat de radiosms som han skickat. Ett av sms:en handlade om att han kommenterade hennes utseende: “Vackert ansikte, härligt långt fint hår, smal fin kropp och riktigt härliga bröst”, andra kan handla om inbjudningar till dejter eller vanliga “dickpics”.

Det vill säga bilder han tagit på sina egna könsorgan. När hon ifrågasatte hans agerande svarade han att ingen behöver veta.

Nu har han avsatts från sin ordinarie tjänst och Särskilda åklagarkammaren utreder honom. Bra gjort, men skadan är redan skedd, och får långt större konsekvenser än att han utreds och riskerar att bli av med jobbet.

Hans handlingar förstör förtroendet för en hel polisstyrka.

Sexuella trakasserier sker hela tiden, varje dag. Fråga vilken tjej eller kvinna som helst på sociala medier och online. Försöker du dejta? Bilder på könsorgan i inkorgen. Spela Wordfeud? Bilder på någon annans könsorgan i chatten.

Det är långt ifrån okej för kvinnor att behöva hantera män som går över gränsen, men har nästan blivit vardag.

I den nationella trygghetsundersökning som görs varje år kan man se att mellan 2014 och 2017 ökar antalet självanmälningar av kvinnor som blivit utsatta för sexualbrott markant, så att de följande åren faller i vad som verkar vara en jämnare, men hög exponeringsnivå.

År 2022 uppgav 7,2 procent av kvinnorna att de varit utsatta för någon form av sexualbrott föregående år. Motsvarande siffra för män är 1,2 procent.

Så vad hände egentligen 2014 som fick siffrorna att skjuta i höjden? Året innan blev det en friande dom för tre killar som anklagats för att ha våldtagit en tjej med en glasflaska.

Organisationen “Fatta” startades i spåren av händelsen, ett initiativ som senare ledde till att samtyckeslagstiftningen blev verklighet.

Ett stort steg för svensk lagstiftning, men ett jättekliv för kvinnor som såg sitt eget värde och kunde identifiera övergrepp på ett helt annat sätt än tidigare.

Ett avgörande steg för att våga anmäla och gå till polisen är att förstå att det faktiskt är ett brott man blivit utsatt för. Att ta det vidare kräver mod.

Utan anmälan förblir brott dolda och gärningsmän riskerar att gå fria. Kanske gör han samma sak mot någon annan?

För många krävs det mycket mod att våga ta steget att ta ärendet till polisen, varför den nu utflyttade polisens agerande är så allvarligt.

Den utsatta kvinnan P4 Västernorrland pratat med uppger själv i radioinslaget att polismannens agerande inte var okej med tanke på den utsatthet hon själv befunnit sig i med sin övergreppshistorik, och hans maktposition i rollen som polis.

Andelen kvinnor som i trygghetsundersökningen uppger att de blivit utsatta för sexualbrott motsvarar inte på långa vägar de faktiska polisanmälningarna. Den mörka avgiften för sexualbrott, som sexuella trakasserier eller ofredande (som oönskade nakenbilder brukar räknas som), är enorm.

Vet du vad som inte förbättrar statistiken? Rädslan för att en polis ska spara dina kontaktuppgifter när du väl har gjort din anmälan och sedan skicka oönskade nakenbilder och sexuella inbjudningar mitt i natten. Om polismannen i det här fallet blir av med jobbet kommer undertecknad inte att fälla många tårar.

Men jag undrar: Hur många fler resonerar som han, att det är “okej” så länge ingen vet?

Linda Westerlind är krönikör på ledarsidan