Det är en skam när en statlig utredare istället för att leverera vad regeringen beordrat kommer med sin egen tolkning och sina egna förslag. Därför får regeringen inte bry sig så mycket om den senaste utredningen.

Det var i torsdags (4/7) som den särskilda utredaren, justitierådet Stefan Reimer, presenterade sin rapport om straff, återfall i brott och verkställighet för justitieminister Gunnar Strömmer (M). Det som fick störst uppmärksamhet var förslaget att införa ett så kallat säkerhetsstraff, för att kunna låsa in grova brottslingar på obestämd tid.

Det är en punkt i Tidööverenskommelsen med de borgerliga regeringspartierna och Sverigedemokraterna, även om det då kallades för lagringsdom. Det är till för att skydda samhället mot allvarliga återfallsförbrytare när livstids fängelse inte är en fråga. Effekten kommer dock att minska något av att det fortfarande kommer att vara tidsbegränsat till mellan 10 och 18 år, till skillnad från motsvarande straff i andra länder.

Tja, säkerhetsstraffet behövs fortfarande, och dess detaljer var inte det mest anmärkningsvärda med Reimers rapport. Det var det den inte innehöll. För han avvisade bestämt andra centrala inslag i Tidöavtalets kriminalpolitik. Bland annat för att kriminalisera rymningar, införa uppehållsförbud som straff, och avskaffa villkorlig frigivning när två tredjedelar av straffet är avtjänat. Rapporten uppfyller endast delvis förslagen om att begränsa dömdas rätt till permission.

Detta blir svårt för regeringen och Tidöpartierna att följa. Som tur var fanns det ändå med i regeringens tilläggsdirektiv att oavsett vad den tycker om själva förslagen så skulle den ändå komma med förslag till lagändringar. Som justitieministern påpekade blir det nu politiken som ska utvärdera och besluta om vägen framåt. Förhoppningsvis innebär det att du struntar i vad utredaren tycker. Förberedelsekravet är fortfarande uppfyllt.

Det är dock problematiskt med en utredare, och han är inte den första som går emot det som efterfrågades. Tidigare i våras var det ännu värre i vapenutredningen där man gick långt utanför mandatet och istället föreslog långtgående nedskärningar och förbud. Detta skapar inte respekt för ett redan underminerat utredningssystem.

I det här fallet berodde mycket på att socialförsäkringsutredningen, som den heter, tillsatts av den förra S-regeringen, och först efter regeringsskiftet fick några tilläggsdirektiv. Ändå borde Reimer ha haft mer takt. Framöver är det nog lika bra att skrota pågående utredningar och börja om. För det verkar inte fungera med att ge sittande utredningar nya instruktioner.

De borgerliga måste lära sig att om de vill kunna genomdriva sina förslag effektivt måste de vara medvetna om att det kommer att finnas ett stort institutionellt motstånd i förvaltningen och agera därefter. Annars blir det bara halva åtgärder av de nödvändiga reformerna.