Socialdemokraterna vill stoppa vinstintresset inom djurhälsovården, sa de i ett uttalande häromveckan efter att flera svenska medier uppmärksammat de senaste årens snabba prisökningar för veterinärvården.

Pjäsen väckte kritik. “Hundägare vet att de skaffar sig en dyr hobby”, skriver till exempel ledarskribenten Max Hjelm på DN:s liberala ledarsida – och tillägger att “S borde sluta prata om prisregleringar. Bättre att behöva lägga några tusen kronor på sin lurviga vän än mindre tillgänglig vård”.

Förmodligen har ledarskribenten inget husdjur. “Några tusen” är det inte längre ens för ett någorlunda enkelt veterinärbesök.

Det är nu en av de vanligaste anledningarna till att privatpersoner tigger pengar på sociala medier: Djurhälsa.

Ett skadat eller sjukt djur som kräver behandling som ägaren inte har råd med. Inte sällan, trots att ägaren faktiskt har en djurförsäkring – som dock inte täcker ens i närheten av vad vården kostar.

Kostnaderna för, men också utbudet av, veterinärvård har skjutit i höjden. För bara tio år sedan valde hundägare mellan djurförsäkringar som som mest täckte veterinärkostnader mellan 20 000 och 60 000 kronor. Idag närmar sig maxersättningen med stormsteg 200 000! En majoritet av försäkringsbolagen är runt 120 och 150 000, med några runt 175 000!

Och med en sådan maximal ersättning följer förstås allt högre försäkringspremier och självrisker, ofta en procentandel av vårdkostnaden. Ändå räcker det inte för att täcka kostnaderna för en allt mer avancerad vård, som cancerbehandlingar.

Inget är för bra för våra lurviga familjemedlemmar, ingen behandling upplevs som onödig att lägga pengar på. Ingen tänker längre att det “bara” är en hund eller en katt.

Den vilda prisrusningen på djurförsäkringar och djurvård kan säkert vara en effekt av att försäkringsbolagen och de stora veterinärkedjorna växlar. Vårdkostnaderna ökar för att veterinärbolagen ser att det finns en efterfrågan på avancerad och dyr vård – och för att fler försäkringsbolag accepterar ökade kostnader för djurvård.

En SCB-undersökning från i vintras visar att priserna på veterinärtjänster har stigit med 36 procent bara de senaste två åren – och med 57 procent sedan 2015!

“Det är priset för avancerad veterinärvård”, säger branschen själva. Vård som över 800 000 svenska djurägare tydligen kräver och är beredda att betala för, om de måste ta banklån för det.

Känslomässigt är det inte alls svårt att förstå viljan att vilja göra precis vad som helst för att få fler år med en älskad familjemedlem. Många av oss har varit i exakt den situationen. Men är beslutet att “alltid” välja vård rimligt? Antagligen inte.

Men beslutet vilar ytterst på den enskilde djurägaren – eller den enskilde djurägarens plånbok.

Recensioner, som den av Expressen på våren eller i DN i sommar, visar att mycket skulle vara vunnet med bättre prisjämförelser redan innan du går till veterinären med ditt djur. Lättare sagt än gjort, kanske om det bara finns en större mottagning i länet, kanske.

Men för planbar vård kan det vara värt att göra förhandsarbetet. För vissa typer av operationer kan det löna sig att resa – till en annan del av landet eller till och med till ett annat land.

Socialdemokraterna anser att en orimligt stor del av prisökningen beror på vinstintressen, att riskkapitalister har gått in i ännu en dåligt reglerad bransch och pressat upp priserna, i vetskap om att folk kan klaga på höga priser – men att vi ändå kommer att åka till djursjukhusen med våra sjuka djur, oavsett av kostnaden.

Om det faktiskt är rimligt med politiskt framtvingade pristak, som flera andra europeiska länder redan har infört, är svårt att bedöma. Men flera andra förslag som Socialdemokraterna lägger fram är högst rimliga: krav på pristransparens hos veterinärföretagen, det vill säga att prisuppskattningar för olika behandlingar eller åkommor ska finnas på företagens hemsidor för att göra det möjligt att jämföra priser redan nu. vid val av veterinär.

S vill också ställa liknande prisjämförelsekrav på försäkringsbolagen.

Bra. Börja med att kräva att kostnaderna för veterinärvården blir mer hanterbara. Om det är vinstintressena som måste stoppas är det fortfarande på den skattefinansierade välfärden som socialsekreterarna ska fokusera på.