Prylsamhället, kallade de det när jag var ung. Även om vi på den tiden hade mycket färre saker och gjorde andra saker med våra liv.
Å andra sidan är loppisdagen en ovanligt rolig dag, då gatorna surrar av samtal mellan människor som pratar och undrar om de har använt kläder, leksaker och skridskor i rätt storlek till grannens barn. Alla byter grejer och kanske är det ett sällsynt bra sätt att slippa köpa nytt och hitta nya användningsområden för gamla grejer.
Vi träffar en sextioåring i gott skick och pratar Rolling Stones till honom, eftersom han har deras märke på kepsen. Både han och vi har skivorna, så det leder inte till några affärer, men vi har kul.
Min egen gata är också full av saker, det är ovanligt många som rör sig för tillfället. Det är dags att bryta ihop, många går vidare till nya liv någon annanstans. Jag tänker på historikern Henrik Berggren, som en gång beskrev husägarnas vårresor till järnaffärerna som att bygga ett bo: man går fram och tillbaka med kvistar till boet, som en ambitiös fågel.
Det är höst nu, och flyttfåglarna är i rörelse. Familjemedlemmar och vänner skänker möbler som går vidare till nästa hem. Vissa tar en paus, torkar svetten från pannan och suckar över hur mycket prylar man hinner ta på sig på bara några år.
Fåglar mår bra som bara behöver lämna boet.
Även vi mer fasta människor bär saker, även om jag själv har nöjt mig med att lägga om böckerna i bokhyllorna. Och suckade, precis som flyttaren, att det finns så många och tunga böcker i hyllorna. Den tunga Stephen Hawking-boken åkte ut och fick transporteras med bil till en välgörenhetsloppis.
Onödig samlarmani, suckade jag uppgivet. Men så blir jag mer och mer förtjust i allt som fyller mina hyllor i dammig, krånglig och helt underbar form. Mitt alldeles egna fågelbo, full av upplevelser.
Läs fler husserier, till exempel Lotta O om allt som bara försvinner och en del som medvetet slängs.
Upptäck mer från idag nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen till din e-post.
