Det har precis varit en bokmässa i Göteborg, och det jobbigaste med den är människorna. Nej, de är inte otrevliga, folk på bokmässor är överlag trevliga.
Men hur känner man igen dem? Jag som tycker att de flesta ser likadana ut börjar oroa mig redan på tågperrongen i Stockholm. Det är oförskämt att inte säga hej, och visst kan du göra som Mark Levengood och se glad ut och hälsa på alla, men då borde du helst vara den Mark Levengood som hela världen känner igen och vill vara vän med. Det ser värre ut om du bara är en dumt leende tant som hejar på vilda främlingar utan anledning.
En på femtio tröstar jag mig med. En av femtio har svårt att känna igen andra, säger forskningen. Erik Helmerson, som också skriver på det här stället i tidningen, är till exempel sådan, så jag skulle kunna ignorera honom utan att han ens märkte det. Men eftersom världen är orättvis känner jag igen honom utan problem.

Till min glädje visar det sig bokmässan vara full av människor som är lika ansiktsblinda som jag. Är det för att vi som är där varje dag bara har näsan i böcker? Som tur är har författarna namnlappar, så man berömmer inte av misstag Joyce Carol Oates för Jan Guillous senaste.
Det blir så pinsamt när man måste stirra på folks namnlappar, klagar en olycklig utgivare och alla känner igen honom. Vissa utseenden är lättare att komma ihåg. Författaren han är med är lika ansiktsblind som hon, och en gång när hon och jag skulle stå på samma scen insåg vi snabbt att vi inte skulle kunna träffas i förväg: vi skulle aldrig lyckas hitta varsin annat innan vi kom upp på scenen.
På scenen fanns det som tur var inte så många att välja på.
Men när jag sedan sitter på en scen med deckarförfattaren Anne Holt, vi är så bedrägligt lika att jag blir förvirrad. Vi är ungefär lika gamla, med grått hår och glasögon, även om hennes snygga lockar är långt ifrån mina, som bara är rufsiga.
Då är det svindlande. Det borde fortfarande finnas en gräns: du ska kunna särskilja dig från andra. Fast hon pratar norska ändå, så hon är inte jag.
Vi kan inte heller bilda ett företag, vi ansiktsblinda. Vi skulle aldrig lyckas träffas.
Läs fler berättelser, till exempel Lotta O om att ha gått igenom Skogskyrkogården hur många gånger som helst men ändå inte insett hur stor den är.