Allt var förvisso inte bättre förr, men dystopierna var säkert ett snäpp vassare än de är idag. Både Aldous Huxleys “Brave New World” från 1932, George Orwells “1984” och Karin Boyes “Kallocain” från 1948 är imponerande litterära verk vid sidan av deras resonemang om farorna som lurar i framtiden om vi fortsätter som vi gör.

Några andra stora författare fortsatte resonemanget längre fram: Doris Lessing i bland annat “Memoirs of a Survivor” (1974), och Margaret Atwood i “The Handmaid’s Tale” (“The Handmaid’s Tale” 1985) och “Oryx and Crake” ” (2003).
Fler av de stora författarna borde prova sig fram med genren, som alltför ofta lämnas till dem som har sett filmer som “Terminator” (1984) eller “Matrix” (1999) några för många gånger. Fast den genren har också något att säga! Men vi måste diskutera våra drömmar och mardrömmar om framtiden mycket mer seriöst och grundligt, utan att fastna i politiskt slitna spår.

Kanske leder alla ideologiska riktningar åt ungefär samma håll efter ett tag?

Kanske är det ideologinett som lägger onödiga hinder i vägen? Särskilt den gamla totalitära kommunismen som tycks vara på frammarsch igen, även om få nu refererar till den som en ideologi. Det var det kanske aldrig heller? Kanske leder alla ideologiska riktningar i ungefär samma riktning efter ett tag, och diktatur är slutpunkten för alla som vill skärpa sig mot en utpekad fiende, oavsett om det är folkgrupper eller kapitalism.
George Orwells “1984” är förstås den mest kända av de stora dystopierna, nämnd så ofta att den blivit en sliten klyscha, som Hanna Fahl påpekade i DN för en månad sedan. Och det fanns en tid då totalitarismen den varnade för verkade vara på reträtt.
För några år sedan läste jag om “Brave New World” och blev förvånad över Aldous Huxleys förmåga att varna för vår tids verkliga faror: det finns somamedicinen som alla människor tog för att undkomma ångest, det finns den effektiva underhållningen som höll befolkningen i ett behagligt passivt tillstånd. Det var precis där vi hade hamnat, med tillägget att vi också frivilligt lät den nya tekniken övervaka oss.
Efter februari 2022 har tiderna förändrats, och Orwells varning om totalitarism har tyvärr blivit aktuell igen.

Men den tredje av dem vi borde prata mer om de stora dystopierna. Karin Boyes “Kallocain” (läs den på litteraturbanken.se) påminner på många sätt om Orwells “1984”, med en totalitär stat som kontrollerar medborgarnas liv och ständigt övervakar dem. Familjeliv och reproduktion står i statens tjänst: soldater behövs för krigen.
Precis som i “1984” är det känslorna som sviker folket. Kemisten Leo Kall uppfinner callocaine, en drog som får människor att berätta sanningen om sina innersta drömmar. Chockad upptäcker han att det finns fler förrädare än han trodde.

Karin Boye talade om det nödvändiga förtroendet. Motståndsrörelsen träffades för att visa varandra förtroende

Första gången jag läste “Kallocain” var det en besvikelse. Jag hade föreställt mig något storslaget, transformativt, något socialt strukturellt alternativ till kommunism och kapitalism.
Karin Boye talade istället om det nödvändiga förtroendet. Motståndsrörelsen träffades för att visa varandra förtroende. Någon räckte fram en kniv. Någon låg och sov utan att vara rädd. Han hyllades en man som aldrig låste sin dörr. (Sedan blev han rånad, vilket Leo Kall hånade. Vem vill vara så blåögd?).
Det var bara fumlande, tveksamt och naivt, tyckte jag då. “Kallocain” handlar om människors längtan efter att inte vara rädda om varandra och när jag läser om det idag har det plötsligt blivit viktigare än några konkreta och tydliga framtidsvisioner. Och konstigt hoppfull. Bättre naivitet än att vi alla kämpar mot varandra till sista blodsdroppen.
Läsa fler texter av Lotta Olssontill exempel Lauren Groffs “The Wild Flight” är oförklarligt trollbindande