Idag, den 7 juli, går franska väljare till valurnorna för den andra och avgörande omgången av valet till nationalförsamlingen. Nu kan Marine Le Pens parti, den högernationalistiska National Gathering (tidigare National Front, startad av pappa Jean-Marie Le Pen 1972), till mångas bestörtning få egen majoritet.
Så hur kunde det vara så?
Ingen har egentligen kunna förklara president Emmanuel Macrons beslut för tre veckor sedan att upplösa nationalförsamlingen och utlysa nyval eftersom det redan då verkade vara emot allt förnuft, mot hans eget partis (och enligt många även nationens) intresse. Bestörelsen var total och Macrons regering, parlamentsledamöter och väljare, liksom många av resten av medborgarna, är fortfarande arga och vilsna.

Bakgrunden är lång och komplicerad och visar också på den volatilitet som kännetecknar fransk politik. Här uppstår partier, ofta uppkallade efter sina grundare, och försvinner snabbt. Macrons parti (som redan har bytt namn) är ett typiskt exempel. Det var han själv som startade det inför presidentvalet 2017, ett mittparti utan uttalad ideologi som skulle reformera landet och vara garanten för att den stadigt växande nationalförsamlingen aldrig kom till makten. Macron var ung, briljant och oprövad, påstods vara “störande”. Han lovade förändring, så till omvärldens förvåning valdes han och hans parti. Sedan blev allt svårare.

När Macron kom till makten slog han också sönder de sista resterna av efterkrigstidens statsbärande partier – socialisterna och den republikanska högern. Deras trovärdighet och förmåga att tillfredsställa medborgarnas och landets behov hade sakta försämrats. Missnöjet hade fångats upp och formulerats av nationalisterna och när Marine Le Pen tog över med helt andra ambitioner än sin fars, nämligen att faktiskt ta makten, en process liknande den Sverigedemokraterna gick igenom – att städa upp i partiet – började. Men trots ökat stöd för nationalförsamlingen i valen fick partiet aldrig något inflytande i parlamentet. Det i sin tur beror på att systemet i sig är utformat för att skapa tydliga majoriteter i ett politiskt landskap som historiskt domineras av två block – vänster och höger. Le Pens stadigt växande tredje block skapade ett växande demokratiskt underskott som slutligen fick sin märkliga inverkan i valet 2022. Då valdes Macron först om till president men i det efterföljande parlamentsvalet fick hans parti ingen majoritet och nationalförsamlingen tog 89 av de 577 platserna vilket var ett genombrott.

Eftersom de politiska (och sociala) kriserna har blivit ännu mer frekventa och när NS fick mer än dubbelt så mycket stöd som Makronisterna i EU-valet för tre veckor sedan tog Macron detta som en förevändning för att utlysa nyval. I sitt ödesdigra och verkligt störande (alla stod som fallna från himlen) tal till nationen efterlyste han framför allt “tydlighet”. Som om resultatet inte var tillräckligt tydligt?
Det mesta pekar mot att Macrons karta inte längre matchar landskapet. Eller väljarna eller verkligheten eller vad vi nu vill kalla det. För till skillnad från Macrons snabba uppgång (och vad som verkar vara ett fall) har Frankrike under efterkrigstiden förändrats långsamt och på samma sätt som hela västvärlden. Efter de trettio ekonomiskt framgångsrika efterkrigsåren med ökande ekonomiskt välstånd att distribuera, började de processer vi nu kallar globalisering att få fäste. Nedläggningen och omlokaliseringen av stora delar av den franska tillverkningsindustrin skapade nationalförsamlingens första valkrets, industriarbetarna. Och sedan dess har i synnerhet Marine Le Pen skickligt fångat grupp efter grupp som gradvis hamnat i den globaliserade ekonomins bakvatten – småbönderna, de lägre tjänstemännen och så vidare. De frågor de driver är förstås invandring, otrygghet och, med ökande inflation, “köpkraft”.

Många fransmän, särskilt på landsbygden och i de små och medelstora städerna, har haft det svårare ekonomiskt, samtidigt som de har sett offentliga tjänster, kommunikationer och kommersiella tjänster försämras och/eller försvinna. Samtidigt har de välutbildade befolkningen i storstäderna förbättrats och blivit mer homogena. Här hittar vi idag vänsterns och Macrons väljare.

Det som så det som verkar hända nu på söndag är att nationalisterna får majoritet i parlamentet. Beroende på finesser (eller vad man nu vill kalla det) i valsystemet kanske Makronisterna, tillsammans med vänsterkoalitionen bestående av allt från liberala socialdemokrater till antisemitiska revolutionärer, som fick näst flest röster i den första valomgången, kan begränsa den risken så att nationalisterna “bara” blir det största blocket i parlamentet. Utan egen majoritet och utan verklig möjlighet att genomföra sin politik.
Vem som egentligen ska styra blir i sådana fall extremt oklart då hela systemet bygger på en majoritet, inte på koalitioner och kompromisser. Sannolikheten att det inte går att få fram en regering som kan regera är stor. Och om parlamentet är ostyrbart, ja, då är landet nog ostyrbart heller, för även om det är svårt att se hur, är den politiska kartan fortfarande kopplad till landskapet.
I värsta fall väntar en lång och säkert instabil period för Frankrike.
Läs mer om det franska valet:
Martin Gelin: Frankrikes Murdoch kan ge nationalisterna makt
Tiktok-fenomenet Bardella lockar unga människor och kvinnor
Över 200 kandidater ska ha hoppat av valet för att stoppa nationalförsamlingen
Ledare: Macrons omval är det största misstaget sedan Brexit