Perfekt. En deadline. Tidspress. Det är precis den sortens motivation jag behöver.
Det hjälpte att badhuset också har gruppträning. Jag bokade olika pass varannan dag och njöt av all den anspråkslösa mänsklighet ett badhus mitt i ett bostadsområde erbjuder.
Pojkar i tidiga tonåringar som lär sig simma, Balkankillar som hänger i ett hörn och ylar, kvinnor över 60 som rullar höfterna i Zumba-klasserna och färgglada instruktörer som ger allt.
Jag klarade ett pass dock inte boka. Redan en minut efter att tiden hade släppts var det fullbokat med 20 på väntelistan. Vilken typ av magi händer där? Och framför allt: hur kommer man in?
Och så plötsligt en dag dök det upp i badhusets app, med tolv lediga platser kvar. Waterfizz 45 minuter. Med ivriga fingrar tryckte jag på boken.
Det var lite synd att det gick så lätt tyckte jag. Det förklarades snart. När jag kom på utsatt tid informerade receptionisten mig om att sessionen hölls i utomhuspoolen.
– Men det regnar! sa jag.
– Ja, men poolen är uppvärmd, sa hon och tittade oförstående på mig.
Det är viktigt att förstå att detta inte var något lätt sommarregn. Det är mer som ett tropiskt skyfall. Stora tunga droppar dunkade mot marken som ruttna plommon.
Det är viktigt att förstå att detta inte var något lätt sommarregn. Det är mer som ett tropiskt skyfall.
Men andra gick mot omklädningsrummet och jag skulle inte bli sämre. Jag bytte om, lindade handduken om mig och tog på mig regnjackan.
Jag gick in i poolen, som var marginellt varmare än luften, och fick syn på instruktören: en man med hästsvans som stod under ett gigantiskt paraply med en blinkande högtalare bredvid sig.
– Nu kör vi, ropade han och satte igång musiken.
Jag kände mig obekväm genom de första låtarna omgivna av pensionärer som målmedvetet flyttade till någon sorts tysk hårdrock medan regnet piskade deras ansikten.
Vinden tilltog och jag fick så mycket vatten i ögonen att jag var tvungen att blunda. Det var något mäktigt med att försvinna in i sig själv så, hann jag notera innan ett skrik hördes.
Jag öppnade ögonen. Instruktören var kvar på plats men något var annorlunda – det gigantiska parasollet var borta! Den hade lyfts av vinden och flugits över våra huvuden till andra sidan poolen.
Nu måste de ändå sluta med det här, tänkte jag.
– Det är ingen fara, allt gick bra! Nu kör vi, ropade instruktören.
Alla började skratta. Och mycket riktigt fortsatte sessionen.
När allt var klart lindade jag min genomblöta handduk runt mig och kände mig oövervinnerlig. Endorfinfylld och genomblöt fylldes jag av en ömhet för dessa åldrade motionärer, den orubbliga instruktören och kommunala badhus.
I vilket annat land skulle pensionärer ens kunna tänka sig att träna i en pool i ösregn?
I vilket annat land hade detta pass fyllts i? I vilket annat land skulle pensionärer ens kunna tänka sig att träna i en pool i ösregn?
Det här är mitt Sverige. Under de värsta tänkbara omständigheterna finner du en del trivialiteter som är positiva att hålla fast vid och göra det bästa av situationen.
Jag log för mig själv hela vägen hem. Jag hade drabbats av plötslig patriotism och det var oväntat härligt.
I september ska jag köpa ett nytt klippkort. Nu kör vi!
Läs fler texter av Marina Ferhatovic
Upptäck mer från idag nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
