Man kunde ha trott att det är positivt att folk vill visa litteratur, närma sig den, prata om den. jösses! Inte om det är av fel personer på fel sätt.

Folk köper kepsar med kvinnliga författarnamn (som Virginia Woolf, Simone de Beauvoir och Sappho) är det “pinsamt”, säger DN Kulturs Sandra Stiskalo. När en före detta “Paradise hotel”-deltagare läsa en bok för första gången sedan grundskolan (“The Shards” av Bret Easton Ellis) hånas han på sociala medier. När en tjej på Instagram gör en sponsrat samarbete där hon lyfter en bok som “sommarens sexigaste accessoar” ber folk att vara skott i huvudet. Eventifieringen av litteratur (som människor som går på boksamtal) är Dåligeftersom det fokuserar mer på författaren än boken, tycker både Expressens kulturchef Victor Malm och de profilerade litteraturkritikerna och författarna i Gästabudets podcast.
Så här låter det. Men den som på allvar vill att fler ska kunna försörja sig på att skriva litteratur och att författare och poeter ska tjäna mer måste också vilja att böcker ska bli en större del av fler människors liv. Ibland höjs röster för att införa lagstadgade bokpriser. Risken är att det bara leder till att en subkultur hålls vid liv av staten, med söta bokhandlar och dyra böcker som bara köps av redan intresserade.
Författarförbundet gick nyligen ut och lovade att ta fram en modell för “rättvis handel” ljudboksströmning, där författarna får mer betalt. Och det vore helt underbart om en sådan tjänst tillkom utan att lagstifta bort streamingtjänster som är billigare, där de författare som vill skriva snabb, snårig och lätttugga litteratur till ett överkomligt pris kan ge sin publik vad de vill ha.
Men att hävda det bokmarknaden är glad över att vara en marknad och att ha ett brett utbud irriterar folk. Svenska Dagbladets kulturskribent Per Klingberg reagerar starkt (12/8) att jag flera gånger under året diskuterat litteraturbranschens rädsla för marknadsekonomi och förälskelse i statligt tvång. “Glatt klacksparkande liberalism”, fnyser han.
Kanske, tänker Klingberg högt, bygger mina åsikter på “omedveten moralism”, en uppfattning om att kultur tillhör “hobbyns domäner”? Mitt motstånd mot lagstadgade bokpriser bygger naturligtvis snarare på den uppenbara frågan varför böcker skulle vara det enda exemplet där prisreglering inte får katastrofala konsekvenser. Men även annars har Klingberg missuppfattat allt. Det handlar om att böcker måste ta en större plats i Sverige.

För vissa kan det vara en hobby. Och nej, det är inte hela världen.

För så här: Urholkningen av litteraturstödet till förlagen behöver stoppas och biblioteksersättningen bör höjas från att dagens ofta är långt lägre per lånad bok än vad ljudboksföretagen till och med ger. Inget att ta med klackar. Men då? Även om de bidragen höjs kommer inte alla som vill att kunna få offentliga medel för sitt kulturintresse. För vissa kan det vara en hobby. Och nej, det är inte hela världen.
Men lika lätt som det är att vilja att fler ska läsa mer kvalitetslitteratur, lika svårt att finansiera tillräckligt mycket av den om inte fler bryr sig om litteratur på åtminstone något sätt. Sannolikheten att någon faktiskt läser en bok är större om böcker ses offentligt, petas i i vardagen, pratas om på AW:n – än om de bara står och väntar i en bokhandel man aldrig går in i. Kapitalet och de större konsumentgruppernas intresse för litteratur och författare behövs om litteraturen ska fortsätta utvecklas och vara en viktig del av det offentliga samtalet. Även om inte alla som läser eller köper böcker kommer att skaffa sig vad en kritiker tycker är “verkligt utmanande”, eller en “slösaktigt rik bok”.

Den stora faran är annars att boken blir som operan: Impopulär, bidragsberoende och samtidigt otillgänglig på grund av de höga priserna och minimalt utbud. Det råder ingen brist på opera som konstform, men den har inte direkt strypgrepp på det svenska samhällets kropp.
Läs mer:
Max Hjelm: Om gnäll är en konstform vinner kulturdebattörerna varje gång
Max Hjelm: Något är konstigt när Moderaterna är mer emot invandrare än för tillväxt