Linjen har varit att ställa upp bakom FN och EU, att försvara staten Israels rätt att säkra gränser, men samtidigt kritisera Israels ockupation. Med tiden har också kravet på en palestinsk stat – tvåstatslösningen – tillkommit.
Sedan 1970-talet har socialdemokrater, moderater, centerpartister och folkpartister kommit och gått på utrikesministerposten medan linjen höll.
Visst har det gjort det det fanns vissa skillnader. Till exempel inom biståndspolitiken, där vi sett hur den nuvarande regeringen har varit hårdare.
Den socialdemokratiska politiken har tydligare tagit ställning för Palestina – men den har mest handlat om tonfall och retorik och, mer undantagsvis, materiell politik.
Som när Socialdemokraterna 2010 föreslog att Sverige skulle bojkotta varor från områden som Israel ockuperade.
Ett tungt undantag var regeringen Löfvens erkännande av Palestina. Därmed tog Sverige ett radikalt steg för västvärlden och Stefan Löfven (S) fick hård kritik från den dåvarande borgerliga oppositionen med Moderaterna i spetsen.
Trots det har Ulf Kristerssons regering behållit det svenska erkännandet. På så sätt har det med tiden också blivit ett exempel på att S och M kommit överens om en fast kurs i Mellanösternpolitiken.
Att erkänna Palestina var ett mycket djärvare steg än att kräva att EU skulle strypa handelsavtalet med Israel. Regeringen skulle kunna göra erkännandet själv. Handelsavtalet kräver ett EU-beslut och ett sådant beslut är osannolikt. Därför ska kravet framför allt ses som ett sätt att vända upp kritiken mot den svenska regeringen.
Det betyder inte att debatten mellan partierna är meningslös. Mellanöstern har blivit en arena för en bredare ideologisk strid. Genom konfliktens prisma speglas parternas syn på allt från invandring till yttrandefrihet och rasism.
För Sverigedemokraterna är kriget en fortsättning på kampen mellan västerländska värderingar och islam. SD hyser en stark kärlek till Israel, vilket är obesvarat på grund av partiets nazistiska bakgrund. Jimmie Åkesson har flera gånger frågade om palestinska demonstranter överhuvudtaget hör hemma i Sverige.
För många kristdemokrater sitter stödet för Israel djupt i partisjälen. Men KD får också kritik för deras kontakter med israeliska bosättare som ockuperar palestinsk mark.
Vänsterpartiet har en ett halvsekel gammalt engagemang för den palestinska saken som rimmar med partiets antiimperialism och kritik av Israels främsta beskyddare USA. Miljöpartiet grundades av en av Sveriges mest framstående Palestinadebattörer, Per Gahrton.
Högern har vänt Palestinafrågan mot Socialdemokraterna och hävdat att partiet tolererar antisemitism. Som till exempel när förre riksdagsledamoten Jamal El-Haj beskrevs som en Hamas-anhängare för att han träffade Hamas-sympatisörer mot partiets vilja.
Affären skadade Magdalena Andersson, som till en början var märkbart försiktig i sina uttalanden om Gazakriget. Rädslan för att bli misstänkt för att inte vara glasklar med Hamas gjorde att det tog lite tid innan S-ledningen på allvar kritiserade regeringen. Trots att många gräsrötter blev upprörda över Israels agerande.
När kriget fortsatte fasor skapade ett annat åsiktsläge, det blev lättare för S-ledningen att skärpa tonen.
Läs mer: Trycket på regeringen: Stryp avtalet med Israel
Läs mer av Tomas Ramberg här.
Upptäck mer från idag nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen till din e-post.
