Gården låg strax utanför Lund, vi åkte dit för att plocka majs en dag i slutet av augusti.
Bonden tittade förvånat på mig när han hörde min breda skånska, tittade på mig som om jag var dubbad i realtid.
Här bor han, tänkte jag och kände ett kval av svartsjuka. Boningshuset så storslaget och fint, omgivet av marker att hans barn sprang omkring barfota, helt leriga på fötterna. Regnet hade precis slutat, vi kisade mot solen när vi klev ut på ett av fälten.
Han följde efter och frågade nyfiket var jag kom ifrån.
– Jag kommer från mammas mage! Jag svarade lite skämtsamt och han skrattade och jag blev förvånad när jag såg de vida fälten.
Han odlar allt möjligt. Han berättade med stolthet hur landet gick i arv, från sin farfarsfar till sin farfar och vidare till sin far. Nu var det han som grundade denna gård.
Alla kommer någonstans ifrån, inte bara de som brukar få frågan.
– Allt detta är vårt, sa han och pekade åt alla möjliga håll.
Jag hade aldrig tänkt på det förut, att Skåne kan vara så stort och så litet på samma gång. Att en familj kan kalla en så stor del av detta lilla landskap våroch ändå finns det så mycket kvar för andra att äga.
Jag blev påmind om allt som en gång var vårt i min familj, men inte längre är det. Jag kom att tänka på min mamma och en sak hon alltid gör när hon kommer ut på en gård.
– Hon nyper lite jord mellan tummen och pekfingret – så här – och för handen mot munnen, sedan smakar hon på jorden. Då vet hon om den är dålig eller näringsrik och vad som passar bäst att odla i den.
Bonden tystnade.
– Det var det vackraste jag någonsin hört, sa han.
Jag var inte beredd på vad som skulle hända härnäst, men det hände ändå. Bonden började gråta.
Han försökte blinka bort sina tårar och jag blev så rörd av hans reaktion att jag också började gråta.
Något svårt att definiera förenade oss plötsligt.
Trots våra olikheter, vi förstod att vi kom från samma ställe. Det är inte en plats som kan pekas ut på en karta – det är något annat. En ficka, som uppstod i detta tillstånd vi kallar liv.
Han frågade var vi hade vår gård, talade om den som om den fortfarande var i vår ägo.
– Strax utanför Jerusalem, i Palestina. Men nu var det väldigt länge sedan vi var där.
Han tittade bort, som för att samla sig.
Det behövs ingen introduktion till en av världens mest infekterade konflikter, men kanske behöver man själv vara bonde för att förstå dess bredd och djup. Kanske behöver du själv ha ägt och brukat en bit mark för att förstå värdet av att ha ägt och brukat en bit mark och vad det skulle betyda för hela din existens om den togs ifrån dig.
Det är svårt att förklara vilka konsekvenser detta brott får för den som aldrig har levt ett liv på och utanför sin egen mark.
När mina föräldrar pratar om uppväxten nämner de sällan butiker. Kanske var det först när de köpte tyg som de fick kliva in i en. De var i grunden självförsörjande och friheten det ger – att kunna så och skörda sina egna grödor – har alltid varit viktigare än bekvämligheten med att köpa mat.
Om den är full av solmogna tomater kommer du på nolltid att ta reda på vad du ska göra med dem, inga recept behövs.
– Vi gjorde ketchup innan vi visste vad ketchup var, alla olika sorter, brukade min pappa berätta.
Förlusten går bortom jorden. Det är bristen på mig själv och vad du kan uppnå med dina egna händer och det spelar ingen roll att det är hårt arbete
Jag har vuxit upp i en lägenhet, men har upplevt i alla våra fönster och i den knappt genomsläppliga grönskan som odlats på balkongen hur det ser ut när en bonde försöker kompensera för förlusten till jorden. Det går bortom jorden. Det är bristen på mig själv och vad du kan åstadkomma med dina egna händer och det spelar ingen roll att det är hårt arbete.
Friheten är värd allt arbete och mer.
När jag besöker mina föräldrar vill mamma att jag ska komma ut och kolla hur långt vinrankan har lyckats klättra upp på taket där ute. Eller inuti. Nu har de fått balkongen inglasad, så att den blir “som ett litet växthus”.
Och om det inte finns några druvor så gör vi det dolmas av bladen.
Ute på sädesfältet den dagen i augusti behövdes inga ord för att jag skulle förstå den tröst som den skånske bonden ville ge mig. En tröst som ska hålla till slutet av november.
Han plockade en majskolva och skalade den med samma hand som jag känner igen så väl.
– Ser så fint ut, riktigt gyllene. Här, ta med lite till din mamma, sa han.
Vi skaffade oss också – en hel säck full som vi lade i frysen.
Häromdagen tog jag fram de fyra sista och la dem i kokande vatten. Jag skar dem på mitten så att de skulle räcka till hela familjen. Alla skulle få njuta av smaken av sommar med flingsalt och smör på, i vintermörkret.
Mat som tröstar i vintermörkret
Frysen är din vän. Det finns bär som kan blandas till en smakrik och vitaminrik smoothie, en välbehövlig kick i vardagen.
Är det över majskolvarna, det finns frysta spannmål i påsar. Absolut godare än de konserverade. Hetta upp i en panna, rör om med salt och smör. Som små solkorn på en tallrik.
Ingen mat duger bättre efter att ha frysts, än grytor och soppor. Gör stora mängder och frys in. Plocka ut när det är dags och under upptiningen passar du på att koka ris, potatis eller annat du vill.
Nadia Jebril är reporter på DN och självutnämnd köksexpert. Intresset för mat och smaker, allt folk lagar och äter, hur och varför – har funnits där så länge hon kan minnas. Hon bor i Lund och medverkar i Lördagsmagasinet en gång i månaden. Här hittar du flera av Nadias texter.
Vill du ha fler tips på mat, dryck och restauranger? Eller dela dina egna tankar och favoriter? Gå med i DN:s Facebookgrupp Snacka om mat och pubar!
