Det händer att jag tydligt kan se framför mig hur jag tystar en uggla för alltid med ett hagelgevär. Det låter hemskt på alla sätt. Men i appen som jag, liksom tiotals miljoner andra, använder för att putsa upp ett andra eller tredje språk parkerat på turistnivå, dyker alltid den minst sagt irriterande ugglan upp. Den är grön och den ropar, tutar, hoppar upp i luften och snurrar. Eller hotar: “Du håller på att tappa din tredje plats – ta en lektion nu!”. “Är du engagerad?”, piper det flera gånger varje dag. Jag blundar och sväljer, låter de våldsamma fantasierna sjunka till en hanterbar nivå och sedan kör jag. Och där är den igen, den gröna lilla demonen hoppar och snurrar på min skärm.
Språkappen i fråga handlar alltså till stor del om att spela, spela, tävla. Att behålla mig som medlem på olika sätt och locka ännu fler så att appbolaget kan värderas till ännu fler miljarder. Inte med givande språklektioner – det är de verkligen inte – utan med animerade karaktärer designade för en målgrupp som inte ens har lärt sig sitt första språk. Treåringar.
Mamma och pappa leker med en annan app, eller tävlar framför tv:n. Eller på jobbet.
Min språkapp är bara ett litet exempel på hur förnedrande infantila vuxenunderhållningsmiljöer har blivit. Allt är ett lyckligt tävlingsspel.
Men jag undrar, var det inte det här våra barn skulle göra? Att använda sin energi och kreativitet för att tävla: springa snabbare än varandra, klättra högst upp, ta sig igenom knepiga hinderbanor i skogen, lösa gåtor, bygga löjliga figurer. Det är istället vi vuxna som stöter på detta överallt, spratttävlingen med infantila tecken? Inte alltid fysiskt, utan i underhållningsprogram på tv, i radioprogram med skrattande gäster, i matlagning, bakning, kostymtillverkning, dans, målning, musik, allmänbildning. Och i språkappar.
Och barnen? De verkar vara upptagna med annat än att leka. Tidigt lär vi dem att inte leka ute i buskarna mellan husen, för det här är fruktansvärt riskabelt, och smutsigt, man kan hamna i bråk eller hamna i kidnappare. Barnen måste prestera, göra något för sin framtid. Och istället för att bygga hinderbanor i skogen som kompisarna kan försöka ta sig igenom först, sitter de hemma med ångest över kunskapskraven i skolan och hur de ser ut i omvärldens ögon. Det finns även appar för det. Medan mamma och pappa leker med en annan app, eller tävlar framför tv:n. Eller på jobbet. På pappas nystartade företag har de tydligen inrättat en lekhörna. Och på mammas arbetskonferens i helgen tävlade de mot varandra i paintball. Sedan var det frågesport.
Är vi på väg att vända upp och ner i generationerna? Det menar åtminstone den minst sagt bistra professorn Keith Hayward vars tegelsten “Infantilised. How our culture killed adulthood” nyligen publicerades. Punkt för punkt, i miljö efter miljö, listar han hur vuxna idag behandlas som barn – från underhållning till politiken Han tror till exempel att maskeradgänget som stormade och vandaliserade Capitolium i år var det ultimata exemplet på hur långt ens barnsliga vuxenilska kan gå. Och ledande demokrater gråter fult över sina dåliga prestationer i valet och över att förlora mot en clown språkapp och inte i barnskolan Det är spelet, konkurrensen som är.
Nu ringer Lily mig. Hon är en kvav tonårsgothflicka och en annan animerad karaktär i min språkapp. Jag går in och traskar vidare med min konversationsitalienare. Ugglan hoppar av förtjusning. Och jag har gått in i barndomen.
Läs fler krönikor och andra text av Niklas Wahllöf. Till exempel: De absurda köpfesterna ska skrotas bums
