Under en flytt nyligen som innebar en del, ska vi säga, infrastrukturella utmaningar slog det mig plötsligt: ​​Varför har jag köpt 17 köksknivar? Varför finns det 22 kokböcker med sidor som aldrig har vänts? Sju pannor. Fem stekpannor. Fyra rivjärn, från små till stora. Ett tresiffrigt antal dricksglas. Och varför i hela friden lät jag en fruktansvärt tung pimpsten, använd ungefär en gång, ta upp ett halvt köksskåp?
Bland flyttlådorna, silkespappret och bubbelplasten smög sig sakta svaret på mig: jag ville visa att jag också var intresserad av matlagning. Till chez moi gästerna bjöds på utsökta råvaror tillagade med säker hand med groteskt dyra verktyg.

Paradoxen har dock varit att efter att ha ätit på elva minuter det som tog uppemot 100 minuter att laga, har det alltid funnits en fruktansvärd tomhet. Det var det. Ändå höll jag ut. Köpte nya och nya redskap, nynnade förtjust på La Pavoni-maskiner och Le Creuset-krukor, pressade mina kreditkort till gränsen.

Smutsiga rika människor som flyger jorden runt på jakt efter det läckraste, smörsmälta fårögat för femton tusen kronor fyller glasstidningarna

Jag hade helt enkelt med hål och hårklippt, kanske den största lögnen i konsumtionsåldern: att matlagning inte är något nödvändigt, utan viktigt, att det är stil, och att det kräver toppmoderna-verktyg som gör “kärleken” – som livsmedelsproducenterna envisas med att slå in i oss – i matlagning möjlig. Tyvärr har det aldrig varit mycket kärlek vid min spis. Där har främst tidspress, koordinationssvårigheter, måsten och misslyckanden förekommit. Jag ville göra trevligt.
Gourmettrenden, som såg dagens ljus i början av 1980-talet, har idag vuxit sig stark över allt rimligt. En Michelin-stjärna är mer värd än en guldskiva eller Oscarsstatyett. Kokboksförfattare har tjänat miljoner och tv-kockar är kändisar. Storögda rapporter om den ringa skaran matälskare – de snuskiga rika som flyger jorden runt på jakt efter det läckraste, smörsmälta fårögat för femton tusen kronor – fylla glasstidningar. Till skillnad från andra former av konst har gemene man – om denna är vit, åtminstone medelklass och man – sedan någonstans kring millennieskiftet tagit mat och matlagning som en konkurrensgren i den eviga kampen för social status. Och börja göra samma sak hemma. Det är inget mysterium varför det numera är på köksavdelningarna i de förment fina varuhusen som man hittar de enskilt dyraste varorna. Maten, hela matkulturen, har sedan ganska länge tagit över platsen som den främsta markören. Detta trots att de flesta av oss, handen på hjärtat, vet att nästan all mat är ungefär lika god. Och att det krävs ett minimum av verktyg för att förbereda det.
Nu finns det dock tecken på att vi kanske, bara kanske, börjar se slutet på kökstrenden. Om det beror på att det växande prekariatet tvingas använda den osäkra inkomsten till annat, eller helt enkelt att tjugoårspendeln har vänt kan vi låta vara osagt, men något har hänt. Den snabbt lagade, enkla maten sprids överallt på hemsidor och i sociala medier. Som den allestädes närvarande och extremt goda “Tiktok-pastan”. Allt du behöver till den här rätten är: en ugnsfast form och en kastrull. En gaffel att mosa ihop saker med. Och, om du vill, en liten kniv att hacka vitlöken med. Rensa.
Visst är det lite bittert att den finaste kaffekvarnen, kaffefilter i utsökt porslin, traktorpannor och kolstålsknivar nu förvaras i ett hyrt lager i mitt namn. Men det måste vara ett monument över att kökskonsumtionen slutar här.
Läs mer krönikor av Niklas Wahllöftill exempel: Om du är manisk nog när det gäller jobbet kan du få ett jobb