Niklas Wahllöf: Mest manisk med lajken får ett jobb, va?

Den brittiska sommarvärmen lurar förstås ingen. Hösten är här. Men kanske visar sig detta främst på ett lismericenter som Linkedin – det sociala nätverket där alla världens arbetare har svalt sin sista bit av privatliv och skaffat sig en profil på den. Med en snygg yrkesidentitet och imponerande upplevelser. Naturligtvis har allt att göra med bilmarknadsföring, men hastigheten ökar dessa startveckor med cirka 243 procent. Och alla fastnar i masspsykosen. Det finns emojis av händer i bön (är det verkligen en gammal high five?), hjärtan, “tacksamhet” för underbara konferenser med fantastiska människor, gratulationer och stjärnor för “dina otroliga prestationer”, och tusen andra absurda nonsens. Ett nytt arbetsår är här, alla verkar jubla, nu kör vi. Och om du är riktigt aktiv i att maniskt gilla andras inlägg kanske du kan få ett jobb?
Och så fick jag ett direktmeddelande. Ett uppdrag? Nej då, en person föreslog att jag skulle göra något för att stärka deras varumärke och jag tittade direkt ner. Det fanns dock en rolig sak, längst ner i meddelandet: mannens titel. Det var väldigt långt, personen var förstås chef säga och verkställande så, men den här hade det nya tillskottet för mig Chef för störande tänkande. Så här hade vi någon som verkligen tänker utanför ramarna, så mycket att det har blivit ett jobb, kanske till och med en ledarroll.

Alla har någon gång fnissade åt vad människor med anglicerad kreativitet kallar sina arbetsuppgifter, som att receptionisten titulerar sig själva Direktör för första intryckmäklaren som tecknar med Mäklarkonto chefen eller, ljuva Jesus, ringde butiksbiträdet Floorwalker. Men vad är egentligen orsaken till titelinflation?

En arbetssökande sophämtare kallar sig själv sanitetsingenjör och en diskmaskin tituleras gastronomisk hygientekniker

2015 sa lednings- och organisationsforskaren Mats Alvesson till den numera nedlagda tidningen Finansliv: “Vi lever i en tid av våldsam expansion av förväntningar och förhoppningar. Vi vill ha glass. Öka status och självkänsla. I varumärkets, ytlighetens tidevarv. dominerar.”
Ja, nio år senare kan vi konstatera att hans omdöme blir alltmer relevant. Decennier av avmattande filosofier, mjukt ledarskap-tumbo, kritik mot arbete (och därmed kritik mot konsumtion) har inte varit annat än tomt prat. Allt handlar mer än någonsin om jakten på professionell status. Vilket tyvärr är synonymt med människovärde.
Kanske dör ingen för att en arbetssökande sophämtare kallar sig Sanitetsingenjör eller att en diskmaskin heter Gastronomisk hygienteknikermen som ett tecken på viljan att stå till tjänst med mössan i hand, att sticka ut som expert i ett allt otryggare arbetsliv är det definitivt en del av en djupt ohälsosam vardag där alla tävlar mot alla för att vinna, eller desperat försöka att säkra någon form av inkomst.
Och då är de såklart sociala medier våra främsta reklamaktörer. Det som är intressant – för att inte säga oroande – är att, parallellt med våra oroliga rynkningar över våra barns förrädiska miljö på deras sociala medier, så briljerar vuxenvärlden som vanligt på att vara värst. Som på Linkedin. I en tidsålder av nätverkande och varumärkesbyggande – yuppie-eran dog aldrig – måste vi ta till sleaze och kalla oss absurditeter att räkna överhuvudtaget. Och det här är vad de små måste leva i. Det kanske inte är så konstigt att ekonomi var den populäraste gymnasieinriktningen 2023. Var annars kan man lära sig varumärkesbyggande?
Uppriktigt,
Chef för sociala medier analytics och disruptiv rapportskrivning.

Läs fler krönikor och andra text av Niklas Wahllöf. Till exempel recensionen av Göran Greiders nya Cornelis-roman.