När jag var barn och det bjöds på kaffe gjordes det förvånansvärt ofta med en liten sångfras: för kaffetårar det bästa är/av alla jordiska drycker.
Jag trodde att det var lögn, jag skulle inte gilla kaffe på många år ännu, men frasen fastnade ändå. Som så många andra fraser från förr som upprepades i det oändliga tills all möjlig finess var bortsliten.
Och nyligen kom jag på mig själv att upprepa det, även om jag försökte låta bli; som av ett inre tvång orsakat av barndomens flitiga prägling. Eller helt enkelt av det välkända faktumet att mannen som lever tillräckligt länge i allt högre grad kommer att förvandlas till sin egen pappa.

Tja, det visade sig att min fru kände också igen det. Men vilken låt var det? Vi kände det mest som snaplåtar – Det satt en mås på en klyvbom/och till och med mitt ute i ingenstans var spyorna – men sådana brukar man sjunga till lånade melodier.
Och “Kaffevisan” är verkligen en gammal sång, även kallad “Den bästa av alla jordiska drycker” och framfördes första gången i Mauritz Cramærs “Femhundra riksdaler banko” – komedi i två akter med refränger och kupletter – på Mindre teatern vid Kungsträdgården 1846 ( där Dramat senare huserade innan det nuvarande huset stod färdigt).
Då var min farfarsfar ännu inte född och varken radioapparater eller grammofoner fanns, men den blev ändå en sådan hit att den levde kvar långt över hundra år senare.
Fast den är inte ensam i melodin. “När månen vandrar” är en annan som fastnat, skriven av Christina Lagerlöf, som var prästdotter från Värmland och kusin till Selmas farfar. Hon dog 1855, tre år innan Selma föddes.
Melodin ska ha varit en gammal folkvisa, så originalet går nog inte att spåra, men texten är rolig – om en måne som går där uppe och ser allt som folk har för sig, utan att behöva engagera sig. Vilket beskrivs som en avundsvärd tillvaro.
Exakt samma idé finns i “That lucky old sun (just rolls around heaven all day)”, som hösten 1949 spred sig med sådan fart i USA att Frank Sinatra, Sarah Vaughan, Louis Armstrong och Dean Martin hade alla släppte sina versioner innan året var slut.
Men den värmländska versionen var hundra år tidigare.

Exakt hur gammal verkar dock oklart, för “När månen vandrar” verkar inte ha kommit i tryck förrän tio år efter “Kaffevisan” – som ändå borde ha publicerats med indikation att den ska sjungas till tonerna av ” När månen vandrar”. Så tidsperspektivet svajar.
Den som minns 1840-talet bättre får gärna klargöra saken.
Läs fler berättelser av Nisse, till exempel om vad satanisterna gör när de vill visa upp sig.