“Att generalisera är att vara en idiot”. Så här kan man översätta en liten anteckning av William Blake, skriven någon gång på 1820-talet. Första gången jag läste citatet var i en bok av Horace Engdahl och det fastnade. Att generalisera är att vara en idiot.

Idag rasar generaliseringssjukan som en löpeld genom politik och debatt, inte minst i sociala medier. De är sådana. Och de andra är alla sådana. Man kan misströsta på viljan att få sig att se dummare ut än man är och att bunta ihop verkliga eller inbillade motståndare till en fladdrande massa. Varför denna generaliseringsinfluensa?
Det var generaliseringarna som ledde till rasistiska upplopp i Storbritannien i augusti. Sedan spreds lögner om att den unge mannen som knivhögg tre små flickor till döds i Southport skulle vara av muslimskt ursprung. Det var han inte, men det var en ursäkt nog för mobbar att bränna ner kaféer och butiker där ägarna antogs vara muslimer, från Manchester till Belfast. Det var trots allt “de” som var skyldiga. Du behöver inte vara för väl insatt i historien för att komma ihåg uppenbara paralleller.
Om man vill kan man förstå generaliseringssjukdomen som ett uttryck för informationsstress. Vi översvämmas av korrekta nyheter såväl som ren propaganda och halvlögner. Det är inget nytt – förutom dess omfattning och hur nära det kommer oss idag. Att hitta mönster i allt detta blir så småningom ett brinnande behov som förklarar varför så många omfamnar konspirationsteorier som filtar. Att leva med tvivel kostar. Bättre att vara tvärsäker. Men vi måste komma ihåg det grundläggande: att på allvar ge efter för sådana generaliseringar är att säga upp själva det sociala kontraktet, som bygger på att människor är ansvariga för sina egna handlingar och inte för gruppens.

Det är mycket bra om detta prövas i domstol

Det var för att man såg vart sådana generaliseringar kan leda då lagen om “Het mot folkgrupp” lades till. De första riksdagsmotionerna lades fram 1942, när den nazistiska utrotningspolitiken började bli känd även i Sverige, av radikala socialdemokrater och liberaler som Erik Brandt och Kerstin Hesselgren. Anledningen var den nazistiska bokhandlaren Einar Åberg, som satte upp skyltar om att judar inte fick komma in i hans butik. Åberg propagerade också för “judendomens totala förintelse i Sverige”.
Diskussionen kom att handla om huruvida detta var en för stark begränsning av yttrandefriheten eller inte. Men 1948 antogs lagen – av ett samhälle som insåg förintelsens fulla omfattning. I sina första versioner pekar lagen ut just etniska och religiösa grupper som de som ska skyddas mot propaganda som uttrycker “respektlöshet” – särskilt om den uppmanar till utfrysning eller våld. Det är generaliseringen som urskiljs som problemet. Att generalisera är att vara en idiot.
Nu prövas lagen igen. Ingen mindre än ordföranden i riksdagens justitieutskott har lagt ut bilder på X där muslimer som grupp framställs som våldtäktsmän och pyromaner. (Jag undrar vad Kerstin Hesselgren hade tyckt om att hennes parti valt att tiga.) Trollfabrikerna på sociala medier delar bilderna vidare, i “solidaritet”. Det är mycket bra om detta prövas i domstol. Men frågan vi alla måste svara på är vad det gör med samhället som helhet när den typen av generaliseringar blir det nya normala. Om någon från en minoritet begår brott kan politiker på ledande positioner – som justitieutskottets ordförande – måla ut en hel grupp som medskyldiga. Rasismens kärna är generalisering. Om vi ​​inte vaknar ur dess förtrollning, upphör det sociala kontraktet. Då kan var och en av oss reduceras till sin tro, trolöshet, hårfärg eller bakgrund.

Och Blake fortsätter: “Det enda som är värt något är att särskilja det unika”.
Läs mer text av Ola Larsmo