Roman

Philip Teir

“Eftermiddag i augusti”

Schildts & Söderströms, 272 sidor

Föreställ dig början på ett avsnitt av en sitcom där huvudpersonen befinner sig i en galen situation. Han eller hon vänder huvudet mot kameran och frågar den förmodade tittaren: Du kanske undrar hur jag hamnade här? Då kastas du tillbaka i tiden och måste följa händelserna som oundvikligen ledde till att karaktären hamnade i trubbel.

Så är Philip Teirs nya roman “Eftermiddag i augusti” upplagd. I prologen sitter Jacob, nu medelålders, på ett flygplan på väg till Finland och filosoferar: “Jag har ofta känt att mitt liv följt en viss inre nödvändighet. Som nu, när jag sitter på det här flyget på min vägen hem till Finland Det är vissa val som har lett mig till denna givna plats i historien. Detta följs av en beskrivning av att växa upp med ett konventionellt snitt bli myndig– berättelsen tar med barnet på en resa genom tonåren mot dess slutgiltiga form, vuxenformen. För att komma dit måste han möta prövningar, övervinna dem och lära sig om världen och sig själv på vägen. Från knopp till blomma.

Philip Teirs

“Eftermiddag i augusti” äger rum i Jakobstad i Österbotten. Det är 90-talet. Jacob och hans bästa vän Robert lever ett typiskt tonårsliv. Förutom Jacob och Robert får läsaren följa en handfull av de människor som utgör tyget i deras liv; framför allt deras föräldrar och syskon. Sceniskt skildrar Philip Teir det tysta dramat i småstadslivet. Två hundar äter en kaka, grannfrun skvallrar, någon har en utomäktenskaplig affär, pojkarna röker cannabis och går på en rockkonsert. Teir återvänder till ämnet studier, medelklassen, som han tidigare porträtterat i sin senaste roman “Jungfrustigen”. Medelklassen, vars största problem verkar vara att de varken är särskilt glada eller olyckliga.
Som så ofta i uppväxtskildringar doftar här en doft av nostalgi. De nostalgiska inslagen fungerar som tidsmarkörer, men är också en 80-talsfantasi av allt som var bra på 90-talet: freestyle och passiv rökning och MTV och smällare. Sneaky 90-tals feministiska mammor och baggy jeans. Och runka såklart. När man porträtterar en viss epok eller ålder är det lätt att referenserna blir för många och att berättelsen får ett alltför romantiskt filter. Teir balanserar på gränsen men strör trots allt inte för mycket med det vackra och slipper därför med nöd och näppe bli svärmliknande.
Alla bokens karaktärer försöker på sina egna – mer och mindre framgångsrika – sätt att förhålla sig till hur de ska leva sina liv. Siffrorna är mestadels komplexa och trovärdiga. De kämpar med ekonomin, drömmen om ett liv utanför småstaden och alkohol. Men det finns ett undantag, karaktären Besim. Besim är vän med, eller rättare sagt hänga runt till, Jacob och Robert. När hans familj hotas med utvisning till Kosovo blir både Jacobs mormor och Roberts mamma inblandade i fallet. Men varken Besim eller hans familj kommer till liv i skildringen, de är platta och blir i slutändan aldrig mer än en fattig flyktingfamilj som tillfälligt piggar upp de två kvinnorna genom att ge dem något att kämpa för.

Teir fångar pojkarnas tysta förståelse och samtidiga fullständiga främlingskap gentemot varandra med skärpa

En höjdpunkt i “Eftermiddag i augusti” är Teirs skildring av manlighet och vänskapen mellan Jacob och Robert. Det är något fascinerande med manlig vänskap, som kan vara så otroligt nära och samtidigt helt oberoende av att prata med varandra. Teir fångar pojkarnas tysta överenskommelse och samtidiga totala främlingskap gentemot varandra med skärpa och en stor portion värme som får mig att tänka på Mikael Yvesands briljanta skildring av pojkar “Häng stad”.

Bokens stora fråga är hur den blev som den blev. Under romanens gång är scenerna visserligen kopplade till varandra, men är inte särskilt avgörande i sig. Teirs slutsats verkar vara att händelser är meningsfulla först i efterhand. Om inte Roberts mamma hade gett Jacob ett exemplar av Kafkas “Processen”, hade han blivit professor i litteraturvetenskap? Och det är väl inget annat än en av litteraturens grundläggande möjligheter, att skapa mening i det till synes meningslösa.
“Eftermiddag i augusti” är, som den brukar kallas, en finstämd historia. Teirs berättande är lätt på handen, tekniskt och travar som en stabil ridskoleponny. Karaktärernas utveckling och öden är helt vanliga och läsningen är lika trevlig som en eftermiddag i augusti, varken mer eller mindre.
Men jag känner mig missnöjd. Det verkar vara för komplett och för bra. Ett bra ålderskonto behöver tjäna mer än kött och potatis. Jag längtar efter något nytt, att skakas om eller att något ska sättas på tårna.
Eftersom Philip Teir är anställd på idag nyheter recenseras hans bok av Alice Claps Hansen, kritiker i Sydsvenskan.


Upptäck mer från idag nyheter

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.

Upptäck mer från idag nyheter

Prenumerera nu för att fortsätta läsa och få tillgång till hela arkivet.

Fortsätt läsa