Nu för tiden är det inte många som är intresserade av Liberalerna.

Och du har bara dig själv att skylla.

Det var ändå någon slags brytpunkt Nyamko Sabuni stod för när hon satt i SVT och förklarade hur Liberalerna hade “tänkt” vid förhandlingarna om januariöverenskommelsen.

Var Socialdemokraterna emot något, och kunde skada demja, då skulle det ingå i avtalet.

Det är inte ett seriöst förhållningssätt till politik. Det visar också på ett totalt ointresse för partiets väljare.

Och Liberalerna, ja de blev inte mer populära för det.

Då har den fortsätter att prestera. Johan Pehrson kommer framför allt att bli ihågkommen för två saker som partiordförande; orden “Du säger en sak före valet. Efter valet säger de en annan.” och för att vara liberalen som gav makten till ett auktoritärt parti.

För det var vad han gjorde. Killen på grillen, som åtminstone utifrån verkar vara en riktigt trevlig person, fast på fel ställe, började samarbeta med SD. Generellt sett finns det vanligtvis ingen mer frihet med auktoritära partier. Det brukar bli mindre. I slutändan ingen frihet alls.

Men Liberalerna verkar ha varit borta när man lärde ut historia i skolan. Även om man måste vara någon slags skolfest med utbildningsintresse.

I liberalerna det har funnits starka förespråkare för ett närmande till Sverigedemokraterna. Trots att väljarna långt ifrån var lika positiva och snarare motsatte sig.

Nu är väljarstödet så lågt att väljarna uppenbarligen känner sig tvungna att rösta på Liberalerna för att de överhuvudtaget ska överleva.

Orättvist, eftersom den mer analytiskt inriktade delen av partiet faktiskt inte verkar särskilt bekväm med SDs guldland heller.

Så när Liberalernas ordförande i Norrtälje kräver att partiet ska lämna Tidösamarbetet talar inte Robert Beronius bara för sig själv. Han företräder också missnöjda liberala väljare. Och han representerar långt fler partikamrater än bara sig själv när han säger så.

Att en lokal företrädare utmanar partiledningen i Liberalerna är bra. Uppenbarligen verkar partiets toppskikt inte ha någon som helst ryggrad när det kommer till SD. Eller ambition att försvara den liberalism partiet fortfarande bygger hela sin verksamhet på.

Det fanns en tid när Liberalerna stod för något intressant i svensk politik. När de drev på för frihetsreformer som assistans till funktionshindrade, när de mejslade ut en liberal feministisk agenda. När ledande personer i partiet ifrågasatte integritetskränkande lagstiftning som FRA-lagen. När man ville något, förutom att sitta i regeringen.

De dagarna är sedan länge borta. Men vi är många som minns dem, och saknar dem.

Och Johan Pehrson, han skulle säkert kunna vara till nytta för Liberalerna. Fast inte som partiordförande. Dock kanske som humörchef?

En mer omtyckt politiker är svår att hitta. Man vill tycka om Johan Pehrson, även som socialist.

Problemen uppstår när han öppnar munnen offentligt.