Duva i Köpenhamn

När jag ska någonstans brukar jag fråga mina krögarkompisar om restaurangtips. Oftast blir det bra, ibland inte alls. Krögare har en tendens att vara lite mer vågade, medan jag själv bara vill äta god mat. En gång när jag och min fru var i Köpenhamn fick vi höra om hipsterbaren Barabba. Det visade sig vara en av mina värsta matupplevelser någonsin. Det enda proteinet de hade på menyn var duva, så det beställde vi. Utöver det fick vi smårätter som i och för sig var väldigt goda. Men det var något med den där duvan som fastnade i mitt minne.

Efter middagen gick vi på konsert och hade en rolig kväll. Dagen efter vaknade jag och mådde riktigt dåligt. Jag kunde inte säga om det var baksmällan eller något mer. Vi skulle flyga hem senare samma dag, men innan dess hann vi äta lunch på en restaurang som samma krögare hade rekommenderat.

När vi slår oss ner och försöker tänka på något annat än mitt dåliga humör får sällskapet vid nästa bord naturligtvis en duva på tallriken. Något vaknar i mig. Jag kastas tillbaka till kvällen innan och rusar in på toaletten. Jag börjar kräkas, och det tar aldrig slut. I taxin på väg till flygplatsen måste vi stanna flera gånger. Det fortsätter på flygplatsen och in på flygplanets toalett. Flygvärdinnorna måste spärra av framsidan av flyget. Även när vi har landat och är på väg hem från Arlanda måste jag stanna och hoppa ur bilen flera gånger. Dansk duva kan dra åt helvete.

Schweizisk kalvfilé

Ett minne från min barndom i Alperna är den schweiziska maten. Alla vet vad cordon bleu är, men Zürich Geschnetzeltes, som består av strimlad kalvfilé i krämig svampsås med rösti, är mindre känt utanför landets gränser. Man kan säga att det är schweizisk husmanskost. Rätten är svår att misslyckas, lite som våra egna köttbullar med potatismos. Men visst finns det bättre och sämre varianter, beroende på till exempel kalvens kvalitet.