Teater
“Rosens namn”
Av: Umberto Eco
Regi: Carolina Frände.
Dramatisering och bearbetning: Joakim Sten.
Scenografi och ljusdesign: Karl Svensson.
Kostymdesign: Kajsa Larsson.
Medverkande: Robin Keller, Beata Hedman, Åsa Forsblad Morisse, David Rangborg, Magdi Saleh, Moa Silén, Kerstin Andersson, Jacob Fahlstedt, Emil Brulin.
Scen: Uppsala stadsteater.
Speltid: ca. 3 timmar.
Det känns som att de gör det svårt för sig själva på Uppsala Stadsteater, genom att vilja göra det enkelt. Men hur man annars kan iscensätta Umberto Ecos 530-sidiga roman (och med Sean Connery-filmen bakom sig) vet jag fortfarande inte. Det är en värld i sig av lingvistik, teckentolkning, politik, litteratur, historia och religion.
Så enkelt: På scenen ett konferensbord och stålrörsstolar. Vid sidan av en populär Bror Hjorth-ristad staty av påven som håller sitt avhuggna huvud i händerna. Ett par tjocka pelare kan flyttas runt. Det är 1100-talet. Folk slentrar i klädda enkla, moderna huvtröjor, sjunger finstämd gregoriansk sång, sätter sig ner och plockar upp böckerna på bordet. De är precis som vi kan vi anta.
Scenarbetare/klostertjänare tränar på skådespelarnas munkmössor får figurerna namn och egenskaper. Örtläkaren Severino, Moa Silén, får en röd peruk och klipps och klipps från TV:s “Trädgårdstider”, en lätt förvirrad ört- och giftexpert. Abbot Abbone, Åsa Forsblad Morisse är chef: bestämd på ytan, feg undertill. Någon vill skryta, någon är kär i någon annan. David Rangborg uppmärksammas i två roller, med tyngd som Malachias, bibliotekarien, och tragisk/komisk som den svagsinnade Salvatore, den som talar tydligt med sitt talfel. Magdi Saleh som Jorge, den blinde känner sig labilt farlig från början. Diskussionsvågorna går högt runt bordet ibland, inte minst om munkarnas fattigdomskrav, och var Jesus själv fattig, eller ägde han sina kläder?
Snart är de alla misstänkta – eller hotade. Munkar dör i snabb följd. En ramlade ut genom ett fönster, en tycks ha drunknat i en tunna med grisblod, en annan har fått metallgloben träffad i huvudet… Utanför ligger påven i Avignon i krig med kungen.
Här kommer franciskanermunken och före detta inkvisitorn William Baskerville och hans unge följeslagare, novisen Adso.
Tvärtemot stämningen inne i klostret är Robin Kellers munk en rödkindad entusiast, en frisk fläkt i den strama miljön. Han bryter mot reglerna lite som han vill, utbrister “fan” ibland till publikens förtjusning och tar in skratt och vänskap som arbetsmetod. Det blir högre och högre runt bokbordet. Beata Hedmans Adso följer sin munk och kräver ett förtydligande med ett visst klarögt allvar.
Det allvaret hade gärna vägt tyngre i framförandet. Boken som William Baskerville letar efter, och tror att munkarna mördas för, är verkligen den (mytiska) andra delen av Aristoteles “Om poesikonsten”. I den första behandlas den dramatiska tragedin. Den andra delen skulle då handla om komedin, om glädjen och friheten.
Ecos fantasier om Aristoteles text och hans egna syn på skratt som vapen mot makt och mot terror handlar inte om underhållning utan om hur skratt både behöver och samtidigt skapar tankefrihet. Idéerna skymtar i Joakim Stens dramatisering men kunde mycket väl ha fått mer uppmärksamhet i ljuset av några nuvarande auktoritära regimer. Det jag saknar i Uppsalas “Rosens namn” är inte komedin och humorn, utan mer av det bestämda allvar som gör humorn så skarp i boken.
Läs fler scenrecensioner här.
