“En underbar resa” beskrivs som en “ny historia”. Det är ett gnäll. Få svenskar har varit så noga bevakade som Sven-Göran Eriksson. Redan 2013 vecklade han ut sitt liv i biografin “Svennis. Min historia”. Som tur är är sagan så svindlande att den är värd att upprepas.
I det finstämda förordet slår det mig att det är ett Amerikansk dröm i folkhemskläder. Det hade varit intressant om författaren hade fördjupat sig i det, och inte nöjt sig med att citera Ivar Lo-Johansson (“Människan är inte bara där hennes skor är, utan där hennes drömmar är”). För hur var Sven-Göran Erikssons underbara resa ens möjlig? Det borde det inte ha varit.

Han växte upp på 1950-talet i ett Torsby präglad av Notnäs ångsåg, snöridåer över Fryken och Roy Hodgsons 4-4-2-filosofi. Mamma jobbade på trafikförvaltningen, pappa var lastbilschaufför. Den stora vida världen var långt borta. Men via IFK Göteborg blev gymnastikläraren Sven-Göran “Svennis” på hemmaplan. Och så, via en lång rad storklubbar och landslag, “Mr Eriksson” i resten av världen.

Mellan raderna står svaret på frågan. Med sin jordnära modell skapade han ordning på överbetalda superstjärnor och skakiga organisationer. Som när han tog över som Englands kapten. Här var det givet att assistenterna skulle fixa fotarbetet. Det lekte inte med “Svennis” mentalitet: “På första träningen satte jag ut alla strutar själv och det blev ett jäkla liv. Men jag förklarade att jag hade gjort det hela mitt liv, att bli Englands kapten ändrade ingenting.”
I Elvis-biografin “Last train to Memphis” beskriver författaren Peter Guralnick biografens utmaning som “ett slags luffare som ständigt knackar på köksfönstret och i hemlighet hoppas på att bli bjuden på middag”. I “En underbar resa” har den värmländska poeten Bengt Berg spelat in Svennis ord (i första person) – och Berg är inte en slumpmässigt utvald luffare, utan huvudpersonens barndomsvän. Han har följaktligen blivit inlagd ofta.
Den närheten, visar det har sina för- och nackdelar. Tonmatchningen är i bästa fall konfidentiell. I värsta fall servilt. Å ena sidan är det skönt att slippa mycket integritetssnack nu när det är dags att stänga kontona. Å andra sidan hade lite självrannsakan varit förlösande. Han var som bekant inte helt snygg, i alla lägen.

Ett belysande exempel är när det var dags för bröllopet med Ann-Christine Pettersson. När “Svennis” insåg att dejten krockade med en tränarkurs blåste han av festen: “Det var en katastrof, det kom tårar”, säger han i boken på ett smickrande sätt. Men det var ingen lärdom: “Det var kanske första, men långt ifrån sista, gången jag prioriterade fotboll framför andra saker i livet.”
“En underbar resa” koncentrerar sig på fotboll. Det blir en hög dos av klubblag, årtal och siffror. Det fungerar bra för inbitna entusiaster, sämre för den som vill veta mer om mannen “Svennis”. Bokens stora förtjänst är slutet. Här framträder delvis en mer sårbar bild än den som nådde oss under hans sista “Erikssonsgata”.

I boken säger han till barndomsvännen Berg att “en jäkla ångest” följde i spåren av cancerbeskedet och “att prata om att det ska ta slut är inte lätt”. Men han går ut i dur. “Livet är kort, det är sant, men om du lever det rätt räcker det.”
Det skulle vara lätt att avfärda som trivialt. Man kan också, som “Svennis”, kalla det tröstande.
Läsa fler bokrecensioner och mer text av Johan Kellman Larssson.