Om modern har en färg är den blågul. I dag framträder regeringsföreträdare konsekvent framför stora svenska flaggor, och bär gärna en Sverigenål fastnålad i slaget eller knytblusarna. Både språkbruket och budskapet har också kommit tillbaka, som vi skrev 1943, det är återigen landet, folket, kulturen – alltså inte konsten, utan svenskhet – som måste räddas från tillplattning.

Allt detta har läsktidningen Henrik Dorsin noterat, och om någon glatt skulle kommentera new age-nationalvurmen så var det nog han. Det är lika självklart att det skulle utspela sig i revyform, den gamla samtidskommentaren som nu – bland annat tack vare Dorsin – upplever en andra, eller om det är en fjärde, vår.

Står ganska snart det är tydligt att “Svenska revyn”, med undertiteln “En nationell angelägenhet”, är som ett mästarprov i revysnickeri. Till skillnad från tidigare Grotesco- och Scala-revyer är skådespelarkärnan här mindre och består, förutom Dorsin, endast av Vanna Rosenberg och Johan Ulveson. Men ensemblen som helhet är stor med inte mindre än sex sångare och sex musiker och scenen är emellanåt på väg att brista. Det har investerats från helvetet, kort sagt.

Med en munter men inte flamboyant mien fälls muntra kommentarer om folkhemmet, folkets parker, folkdans och tallar

Efter den halvseriösa öppningsbönen om “Förståelse och empati” börjar ett så rikt innehåll att man nästan blir andfådd. Jag kan ha räknat fel, men när vi kliver ut ur sommarvarma Scalateatern efter drygt tre timmar har 32 nummer framförts. Och ingen av dem med knappt ett minimalt hack i prestanda. Det är som uppspelning.

Bild 1 av 2

Bild 2 av 2

Tanken på “Svenska värderingar” och både vänster- och högerpolitikens fåfänga konkurrens om att bygga ett nytt riksmonument går som en röd tråd genom programmet. Med en munter men inte flamboyant mien fälls muntra kommentarer om folkhemmet, folkets parker, folkdans och tallar. Carl Larsson och John Bauer och Richard Berg. Regentlängd och blåbärspaj. Mycket blåbärspaj. Givetvis även framstående företrädare för Tidölaget, där kostym- och maskansvariga Clara Ahlström, Leffe Kronflöf och Sara Klänge kommer att ha stora guldstjärnor – ni ska komma ihåg att justitieminister Gunnar Strömmer i egen hög person knappast har tittat in denna kväll .

Det är just sången och musiken som har störst roll i “Svenska revyn”. Det är “låtar” på rad och revyn gränsar ibland till en föreställning eller musikal

De tre huvudaktörerna delar rampljuset som syskon, men glädjande nog är särskilt väl genomtänkt vem som gör vad den här gången; den lite äldre Johan Ulveson briljerar i just de äldre, knökigare karaktärerna, medan Vanna Rosenbergs musikaliska bakgrund får fullt utrymme, hon sjunger som en fullfjädrad sopran.

Henrik Dorsin har förstås den samlande rollen, eller rollerna, och där gränsen för hans talang slutar har flyttat sig ännu längre bort. Han sjunger också bättre än någonsin. Det är just sången och musiken som har störst roll i “Svenska revyn”. Det är “låtar” på rad och revyn gränsar ibland till en föreställning eller musikal. De rent talande numren blir därför välkomna andningshål, men när de ramas in av sådana musikaliska explosioner riskerar de orättvist att bli något av ett långsamt tempo. Kanske kan balansen kalibreras något.

Hur svenska är då svenskarna? Ett extremt framgångsrikt Dorsin-Rosenberg-nummer som First Aid Kit säger allt: Egentligen föredrar vi att vara amerikaner.
Läs också:
Strålande individuella prestationer i Dorsins Scalarevy
Nu är det perfekta tillfället att återuppliva revyn