Recension: Dag Johan Haugeruds ”Sex”

Den norske filmaren Dag Johan Haugerud var nästan 50 år när han kom från ingenstans (det vill säga författarklubben) och levererade den smarta och psykologiskt insiktsfulla dramakomedin “Som du ser mig” (2012). Amandapriserna (norska Guldbaggen) haglade, och så även över “Barn” (2019), som slungade Haugerud till den norska filmens adel, bredvid redan adlade kollegor som Joachim Trier och Eskil Vogt. Med “Sex” visar han att han är här för att stanna.
“Barn” hade en myllrande ensemble och ett manus lika komplext som ett kopplingsschema, men den här gången skärper norrmannen ordentligt. “Sex” zoomar in på en minimalistisk historia om två arbetskamrater, städare till yrket och solida heterosexuella, som delar med sig av sin hemlighet över lunchen. En berättar om en dröm där han träffar David Bowie (han trodde först att det var Gud) som serverar honom tankar om livet och ser på honom “som om han vore en kvinna”.

Kamraten kontrar helt uppriktigt med det faktum att han dagen innan hade sex med en man, mest för att mannen tittade på honom med så uppenbar lust. Utifrån dessa två små avsteg från den normativa maskuliniteten ger sig Haugerud iväg på en stillsam utflykt genom den mellanmänskliga tillvarons snår. Och det är icke-dramatiskt på ett nästan vågat sätt. Det finns inga stormiga konfrontationer, hårda ord eller folkmassan tilltalande blodbad här. Istället en välformulerad dialog med ljus blick, där även männens fruar och barn dras in (indirekt också en läkare utan sociala gränser som är värd sin egen film). Bildad, civiliserad och med en liten livgivande strimma av tillbakalutad humor.
Om de två första filmerna låg närmare Ruben Östlunds beteendevetenskapliga människosyn, andas denna mer den franske logopeden Éric Rohmers filmer, där orden inte bara är sammansatta bokstäver utan små meningsbärande byggstenar som skapar världar. Det som sägs är inte precis ett scoop – att vi skapar vår självbild utifrån andras ögon och våra egna förväntningar, vilket förblindar oss för allt vi skulle kunna vara – men det är briljant formulerat. I tal, handling och den detaljerade produktionsdesignen.
Författaren som bor i Haugerud tycks fortfarande regera, texten flödar som från ett litterärt överflöd. I mindre begåvade regihänder – och utan en så briljant ensemble – hade det här kunnat bli outhärdligt pratsamt, men trots att “Sex” varar i drygt två timmar, och att dramatiken inte tar oss särskilt långt från utgångspunkten. Jag låter den vilja ha mer. Tur då att det här är första delen i en trilogi vars andra film, “Kärlek”, har premiär i dagarna på festivalen i Venedig och kommer upp på svenska biografer senare i höst.
Se mer: Tre andra norska toppfilmer: “Zero Kelvin” (1995), “Oslo 31 augusti” (2016), “Utøya 22 juli” (2018).
Läs mer film- och tv-recensioner i DN och andra texter av Fredrik Sahlin