Recension: Double Lindahls ”Ultraromance” är inte färdig

1b4a367d 4988 4f1b 839a f1ab85a804e4


Roman

Dubbel Lindahl

“Ultra Romance”

Den lyser, 178 sidor

“Ultraromance” låter som en Lana Del Rey-låt, och romanen med det namnet signalerar också Lana Del Rey från första sidan: det är diamantörhängen och cigaretter och en “blodtörstig” sol.
På sidan 22 är artisten mycket riktigt namnsläppt – hon har “en gammal själs beslöjade röst”.

Till skillnad från författarna, som av allt att döma verkar ha ganska unga själar. Dubbel Lindahl är en halvpseudonym för Josefine och Axel Lindahl, som till vardags arbetar i reklambranschen, och som i lanseringen av sin debutroman gjorde en stor sak av att de ägnade sig åt intensiv forskning. arbete.
Och de verkar ha skaffat sig en grundlig kunskap om vilka boutiquehotell eliten bor på och vilka märkeskläder de bär, även om skräddargatan Savile Row är felstavad i boken. Men de har bara gjort halva (visserligen tröttsamma) jobbet. “Ultraromantik” är helt enkelt ingen färdig roman.

Huvudpersonen Sasha – svensk, men uppvuxen i Rom med champagnebohemföräldrar – studerar vid universitetet i Modena och träffar under en utekväll den ursnygga fransmannen Simone, som introducerar henne till en ny nivå av stil med oklar finansiering. Och så finns det vännen Chiara, med diamantörhängen, och en pappa som förmedlar lyxyachter för att festa en procent. På något sätt hänger denna unga och vackra trio ihop, förstår du, som om de sitter tillsammans i en avskalad sportbil på väg mot klippan.

I “Ultraromance” kan en ytterdörr beskrivas som “avlång”, som om dörren till Bilbo Baggers hobbit var normen

Det finns författare som kan använda det suggestiva och stämningsfulla utan att det känns manerat. Johanne Lykke Naderehvandi är ett sådant exempel, Hanna Nordenhök ett annat. Men det är en missuppfattning att tro att man skapar kondens och mystik genom att lägga till adjektiv där adjektiv inte behövs. I “Ultraromantik” kan en ytterdörr beskrivas som “avlång”, som om dörren till Bilbo Baggers hobbit var normen.
Språket är generellt klumpigt och fult, boken är full av meningar som: “Egentligen borde hon skriva sin uppsats men har svårt att mana sig själv att faktiskt orka göra det.”
Vid ett par tillfällen dyker plötsligt upp ett berättarjag för att förebåda katastrofen, och i förbigående antyds något slags journalistiskt avslöjande, ett “grävande” som möjligen ska verka suggestivt men som bara får det att verka som att författarna har glömt några saker började men slutförde aldrig spår i Word-filen när boken skickades till tryck.

Allt pekar mot – och toppar i – ett ögonen breda shutsk lyxyachttur längs den franska rivieran, där maskerna för romankaraktärerna faller och romanens hemligheter avslöjas. Eller gör de det? Alla förmodade vändningar skrivs ut med olidlig tydlighet, men jag förstår ingenting av vad som händer.
Läs mer av DN:s bokrecensioner här


Upptäck mer från idag nyheter

Prenumerera för att få de senaste inläggen till din e-post.

Lämna ett svar

Upptäck mer från idag nyheter

Prenumerera nu för att fortsätta läsa och få tillgång till hela arkivet.

Fortsätt läsa

Rulla till toppen