Recension: Fredrik Strid har skulpterat alla Sveriges fåglar

f8a9ae3e 6cbf 4577 84a1 a85e498aa84c


Utställningar

Fredrik Strid

“Gör naturen”

Skissmuseet, Lund. Visas till 22/9.

Persbo skulpturpark, Månkarbo

Boka ett besök på persbostudio.com. Den 18/8 gör Leif Holmstrand en föreställning och parken visas i samarbete med Konstfrämjandet.

Pilgrimsfalk, gräshoppsångare, småsnäppa, myrsnäppa. Alla Sveriges 257 fågelarter trängs på hyllorna med enkla brädor och tunna metallstänger på Sketches museum. Alla i naturlig storlek, men helt vita och gjutna i delikat vax. Det mjuka ljuset från takfönsterna gör att de något grovt modellerade fågelkropparna ser ut som spöken, som flyter ihop med rummets vita väggar.

Vekar ​​sticker ut från fågelns skallar som en påminnelse om att hela raden kan smälta på några timmar. På varje skulptur hänger en lapp med artens namn på både latin och svenska, som om vi befann oss i en naturhistorisk samling på ett naturhistoriskt museum.
Skulptören Fredrik Strids omfattande projekt “Alla fåglar i Sverige” gör många saker samtidigt.
Ur ett perspektiv är den publikbefriande och lättkonsumerad och har konsekvent nått bortom den vanliga konstpubliken, till exempel till ornitologiska kretsar. Men det är också begreppsmässigt rigoröst. Processen har pågått sedan 2018 och varje fågel har först skulpterats i lera, gjorts till en gipsform och sedan gjutits. På Skissmuseet visas projektet för första gången i sin helhet.
Det är en komplett och genomtänkt kollektion. Arter som bara häckar tillfälligt i landet är inte representerade som skulpturer, men väl antecknade i en lista. Strid har tittat på fåglar med händerna. Långsamt och konsekvent. Det kan vara en kärleksförklaring till samhället som sådant. Till strävan efter det fullständiga och fullständiga.
Men det är också ett driv med samlarens maniska iver, som ofta blir en förälskelse i jakten snarare än jagad. Kanske är det också därför som fåglarna har berövats sina färger och hela hallen ger en lätt känsla av snöblindhet. Djur tenderar att bli föremål bland annat när vi lyfter in dem i herbarier, utställningar och museilokaler, eller oftare anonyma lagerhus där föremålen bara finns som fångade påminnelser om vad de en gång var.
Fredrik Strids mäktig installation kan också fungera som ett gravskrift över en natur som vi är på väg att förstöra. Stora, pompösa och redo att tändas medan vi lyssnar på begravningsmusiken och sedan fortsätter vår rovdrift. Ett slags slutpunkt för de upplysningsideal som åtminstone nominellt ligger bakom en stor del av västvärldens traditionella museisamlingar.
Men utställningen handlar också om materialitet. Dels förstås genom själva det sköra ljuset. Dels för att Strid, genom att placera sina slingrande hyllor tätt och labyrintiskt, tvingar betraktaren att reflektera över bräckligheten i förhållande till sin egen kropp, som en elefant i en porslinsbutik.

En del av Fredrik Strids projekt

Bild 1 av 3

Fredrik Strids original och formar för

Bild 2 av 3

Fredrik Strid, detalj från

Bild 3 av 3

Objekten får också en kontrapunkt i en monolitisk, svart träskulptur som upptar större delen av rummet som leder in till fåglarna. Från mörkt, ömt och massivt till ljust, ljust och skört. I ett efterföljande rum visas den genomarbetade processen ytterligare genom leroriginal och formar. Det hela är kontrollerat och mycket elegant i sin enkla mångtydighet.

Fredrik Strid är bra på att hitta spår och ämnen som blir luckor i konstens ganska trånga och ibland exklusiva rum. Det syns ofta i hans egen konst, och kännetecknar också den lilla men tjatande goda skulpturparken som han sakta har byggt upp utanför sin ateljé Persbo ateljé i Månkarbo i norra Uppland, cirka fyrtio minuter norr om Uppsala.
Det är en överväldigande upplevelse att köra eller cykla genom det platta landskapet som domineras av blandskog, svänga en kurva på vägen och se det röda före detta missionshuset sällskap av en grupp fräsch samtidskonst. Det första man lägger märke till är kanske Johan Strandahls tunnelbaneskylt med tillhörande betongvägg, som ser malplacerad ut men märkligt uppenbar mellan träden som en infrastrukturell hägring eller kanske en civilisationskritisk provokation.

Johan Strandahls verk i Persbo skulpturpark

Bild 1 av 4

Leif Elggrens

Bild 2 av 4

Leif Holmstrands

Bild 3 av 4

Leif Holmstrands

Bild 4 av 4

Att gå genom parken, som kan besökas efter överenskommelse, är som att gå på skattjakt. Trots den relativt lilla ytan tar det ett tag att lokalisera alla verk som gömmer sig bland taggiga grenar och bevakas av aggressiva pismyror.
Helene Edgrens stora gapande mun, “At the gate”, är en imponerande helveteslucka i tjärat trä. Lisa Jeannins och Rolf Schuurmans “Alrunorna” är ett galet smakprov på folktro och trädgårdstomtar. Leif Holmstrands böljande blå repskulptur, “Repstuga (Hockey)”, fungerar minst lika bra i skogsbrynet som i konstvärldens vita kub. Precis som Leif Elggrens sängliknande metallkonstruktion “Sovsal för de döda”, som står i en dunge av tunna björkar blir en påminnelse om livets övergående natur. Det finns även verk av Patrick Nilsson, Trygve Luktvasslimo, Thomas Karlsson, Anna Ekman och Cecilia Järdemar.
Persbo skulpturpark har växt sporadiskt det senaste decenniet då Strids ateljé fungerat som bostad för konstnärer i hans kontaktnät. Ändå ger den vidsträckta och ovårdade parken ett genomtänkt intryck.
Precis som galleriet Elastic Rural i Jädraås, någon timme norrut, blir Persbo skulpturpark en stillsam men övertygande påminnelse om att samtidskonsten inte behöver vara så urban och fixerad som konstvärlden vill tro. Tvärtom, konst har allt att vinna på att söka nya platser.


Upptäck mer från idag nyheter

Prenumerera för att få de senaste inläggen till din e-post.

Lämna ett svar

Upptäck mer från idag nyheter

Prenumerera nu för att fortsätta läsa och få tillgång till hela arkivet.

Fortsätt läsa

Rulla till toppen