Recension: ”Judar räknas inte” träffar en samtida smärtpunkt

För femton år sedan skrev David Baddiel manuset till filmen “The Infidel”, ett skenande men kärleksfullt driv med religion och etnisk identitet. Den muslimska-men-inte-så-troende taxichauffören Mahmud, spelad av Omid Djalili, upptäcker att han är adopterad – och född jude. Detta utlöser en kris och han tar hjälp av den judiska taxichauffören Lenny för att “lära sig att vara jude” – i hopp om att kunna försonas med sin biologiska, ortodoxa far innan han dör.

Filmen är klassisk komedi och nästan hela den brittiska komedi-eliten ställde upp i biroller. Men jag undrar om den i sin respektlöshet skulle kunna göras idag. Det känns som en vindpust från en mindre oförlåtlig tid.

Baddiel har jag Storbritannien mutade en nisch som skarp ståuppkomiker samt författare för barn och vuxna. I hans produktion framstår romanen “De hemliga syftena” (2004) som en särskild insats. Föga överraskande handlar det om överlevande från Förintelsen och de fördomar de möter när de når säkerheten i Storbritannien; Baddiels egen mamma kom till landet som flykting efter Kristallnatten.

Men för tre år sedan väckte han uppmärksamhet med en helt annan sorts bok: “Judar räknas inte”, som nu finns på svenska. Det är en hundrafyrtio sidor lång och egensinnig monolog av det slag man kanske hör honom leverera från scenen – men här är humorn tätt sammankopplad, även om den förstås blinkar till, särskilt i fotnoterna.

Baddiel brottas med de mer svårfångade sidorna av samtida antisemitism. Som vanligt tar han tag i en bisarr egenhet som sticker ut – och snurrar tills det visar sig att tråden var en hel matta. Hans ursprungliga fråga är: vi vet att judar alltid har varit en “sårbar” minoritet, men varför räknas de inte till den gruppen idag? Varför är utbrott av rå antisemitism “undantag” medan attacker mot andra minoriteter ses som uttryck för “strukturer”, för de mörkare sidorna av hela det moderna samhället?

Alla tillhör en en sådan minoritet vet vad “mikroaggressioner” är och hur de känns. Och alla människor som står för demokratins idéer om jämlikhet och universalism uppfattar sådant som avskyvärt.

Men Baddiel frågar varför det demokratiskt sinnade, progressiva (hans ord) folk han anser sig tillhöra ibland drar sig för att lika kraftfullt fördöma fördomar, våld och hot mot judar.

Ett av de geniala koncepten han använder är “Schrödinger white”. Judar är vita och därmed inte lika utsatta som andra “rasifierade” människor – men ändå “annorlunda” och alltså inte vita. (Vad Elisabeth Åsbrink kallar en “förlora-förlora-situation” i sitt efterord.) Baddiel utforskar, med exempel främst från den brittiska allmänheten, som från debatten om Jeremy Corbyns för sena sätt att rensa upp antisemitiska tendenser i sitt parti. Baddiel var själv en vänsterman och såg sympatiska drag hos Corbyn, men också “den blinda fläcken” – som kom att skada Labour i grunden.

Baddiels vrede rör sig något centralt. Det jag ibland har saknat hos annars övertygade antirasister är insikten om hur antisemitismen hör till kärnan i det rasistiska tänkandet. Detta måste växa ur kolonialismens behov av att tvinga grupper att underordna sig; men antisemitismen finns där från början, på 1500-talet tänkt på Limpieza de sangre“rent blod”. Blundar man för antisemitismen kommer snart hela zombielinjen ur kulisserna – som i den konspirationsteorin om ”folkutbyte” som etablerats i svensk politik, där det förstås i slutändan är judar som ligger bakom all migration .

Jag undrar själv hur mycket bredare och starkare protesterna mot Israels övergrepp mot Gazas civila skulle kunna bli om de “progressiva” (ett hedersord för Baddiel såväl som för mig) mer energiskt insåg vikten av att synliggöra lömska och därför farligare anti -Semitism.

I förordet, skrivet efter Hamas terrorattack den 7/10 2023, påpekar Baddiel att israeliska förläggare länge inte velat ta hans bok. Han var för kritisk för deras smak. Men Baddiels bok blir brännande, även tre år efter publiceringen, när han beskriver den kollektiva skulden för staten Israels övergrepp mot den palestinska befolkningen. Han skriver:

“Jag bryr mig inte om det (Israel) mer än något annat land, och att anta att jag gör det är rasistiskt. Att anta att jag har en grundläggande åsikt om Israel är rasistiskt.”

Samtidigt, berättar han hur Hamas-attacken skakade honom och skrämde honom själv. Den som inte känt skräck före den 7 oktober har stängt av kontakten med något avgörande inom sig själv – på samma sätt som någon som inte tillåter sig att känna skräck och förtvivlan över vad civilbefolkningen i Gaza utsätts för.

Det är den sortens ideologiska switch Baddiel vill hacka ut ur väggen.

Läs andra texter av Ola Larsmo och fler av DN:s bokrecensioner