“Att ha en affär” – är inte det ett underbart uttryck? Ett stycke fransk diskretion, mitt i det svenska språket. Bäst är kontrasterna som finns i ordet “affärer”: att det å ena sidan syftar på en skandal, något hemligt och chockerande, å andra sidan något så trivialt som en butik.
Poeten Kajsa Sundin har sina konstnärliga rötter i det som i början av 2000-talet kallades “språklig materialism”. Det är ett poetiskt tänkande som inte bara tar hänsyn till ordens icke-semantiska egenskaper – hur de låter, känns och ser ut – utan också de betydelser de bär bortom talarens avsikt. Jag antar därför att Sundin sitter fast i affären av ungefär samma anledningar som jag. Ordets indelning återspeglas åtminstone elegant i “Hennes verksamhet”, som tematiserar just spänningen mellan undantag och vardag, passion och förpliktelser.

De två första av bokens åtta poesitsviter berättar i tredje person om en icke namngiven tvåbarnsmamma, vars omloppsbana störs när hon inleder en kärleksrelation. Objektet för önskan är en kund i den företag där poesijaget verkar genom att sälja böcker och stenar. På en regnig första advent kommer han in i butiken och frågar var de köper sina mineraler ifrån. Och sedan – det fångas så vackert:
För en kort stund en vanlig kund vid den vanliga kassadisken.
Neutral som äpple och morot.
Men något gick av
som klöv hennes grenform,
ett ögonblick som fångade vad som var henne
att skilja sig från vad hon tidigare varit.
De två träffas bara i en månad. På nyårsafton förändras något avgörande, det är inte klart vad, men det kan vara: som om taklampan plötsligt tänds. Mannen slutar besöka butiken. Såväl jaget som texten måste pröva nya former.
Svit tre för dialog med den italienska renässanspoeten Gaspara Stampa (1523–1554), känd för sina arga kärleksdikter till en ointresserad greve. Nästa del, “Sex kärleksdikter”, tar upp stafettpinnen och talar direkt till den älskade. Plötsligt ekar bildspråket av Edith Södergran, ackompanjerat av sårets blåsband: “Öppna mitt hjärta som du håller i handen/ Bänd upp det med dina vassa verktyg.”
Det vackra är inget annat än början på det fruktansvärda, som det står i en annan dikt som åberopar Stampa: Rainer Maria Rilkes första Duinoelegi.
Efter utskrivningen Sundin återgår till sin reserverade och granskande normala ton. Nu närmar sig dikten begäret när en antropolog studerar en fertilitetsritual. Hur kommer det sig att en välanpassad förortsmamma kan gå från att “steka torsk och panera/och plantera om och vattna/och städa och stryka och vika” till att vara beredd att kasta allt överbord för det som i grunden är främmande, men att resten av bryr sig världen ens?
Man skulle förstås kunna vända på det hela och fråga vad som driver en människa till något så trist som att vika tvätt (eller ännu värre, plantera om!). Men poängen är kanske att passionen är lika mycket universell, “tidlös”, som den är historiskt betingad. Den är olika formulerad beroende på när, hur och vem pilen träffar. Det kräver alltså hela tiden nya porträtterare. Jag är glad att Sundin är en av dem.
Läs mer texter av Rebecka Kärde och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur