Recension: Matthew Halsall sprider jazzvärme på Fasching

Jag vet inte riktigt vad som känns mer oväntat: att Matthew Halsall kommer från samma Manchester som gav världen The Smiths och Joy Divisions industristad grå indiepop eller att se honom på en lokal som ligger i ett av Sveriges mest urbana gathörn.
För trumpetaren, orkesterledaren och skivbolagsvisionären låter Halsalls musik, där låtarna ofta bär titlar som “Solen i september” och “Trianglar på himlen”, alltid som att den vill vara i total harmoni med naturen. I många av låtarna vill han och bandet återskapa de där små stunderna av harmoni som kan uppstå när man verkligen studerar i detalj allt det vi har omkring oss och tar för givet. Tvärflöjten låter som sensommarvindar längs ryggen, rytmerna som duggregn i en vattenpöl, klockspelet snubblar försiktigt som bara fötter på daggdränkt gräs en tidig morgon. Medan solen sakta går upp.

Halsall, och fantastiskt artister som Paradise Cinema och Portico Quartet som han släpper på sitt eget bolag Gondwana, är alla en del av världens absolut minsta och vänligaste motståndsrörelse. Sida vid sida går de i Alice Coltranes och Pharoah Sanders sandalklädda fotspår och drömmer om en vackrare värld där vänlighet och ekologisk medvetenhet alltid besegrar cynism.
På Fasching är Halsall en otroligt generös bandledare. Ofta tar han och hans trumpet några steg tillbaka och låter saxofonisten/flöjtisten Matt Cliffe glänsa. Med små medel och en nästan försynt framtoning sprider han en andlig jazzvärme som känns här och nu.
Ska man kommentera något så är det att man ibland önskar att Halsall tog ut svängarna ännu mer. Sjumannabandet är så stort och skickligt, med instrumentering som innehåller både harpa och flöjt, att det nästan känns som ett slöseri att hålla tillbaka.
Å andra sidan: när musikerna verkligen släpper loss, som i den kaotiskt intrikat “The eleventh hour”, låter Halsall och bandet nästan ostoppbara. När Halsalls tysta trumpet möter trummisen Alan Taylors och slagverkaren Sam Bells grova triphop/jazzfunk-rytmer känns Fasching, trots att han är både knotig och svettig, som en välbehövlig andningspaus.
Läs fler konsertrecensioner och allt om musik här