Det är något så underbart manligt med den unge romandebutanten Mattias Timander. Eller åtminstone med sin huvudperson. När Timanders samtida i poesi provocerar gallfeber hos kritikerna med en ny, flamboyant och till synes ytlig och urban stil, vänder Timander åt rakt motsatt håll med en bygderoman. Detta kan i och för sig också orsaka irritation, eftersom det kanske inte är helt politiskt korrekt att framställa Övre Norrland som slarvigt och efterblivet, även om det nu råkar stämma i vissa avseenden. Och även om Timander framställer bymiljön utanför Kiruna som en plats där människor mest tänker långsamma tankar, skriver han också om den djupa eftertänksamhet som lever i långsamheten.
Den allvarligt unge berättaren är alltså väldigt långt ifrån rackarna på Soho House. Referenserna är bland annat Kronblom, Martin Ljung, Povel Ramel, Owe Thörnqvist och Brita Borg. Knappast ens jag, med min betydligt högre ålder, har någon vidare insikt i dem. Jaget umgås mest med den gamla tanten han bor granne med, Viola. De sitter och stirrar i hennes “stora stuga” där de “fikar” och pratar grov dialekt.

Först är jag orolig att boken är skriven på det sättet. Det blir lätt en dålig buske dialekt i skönlitteraturen, om man inte tonar ner det och nöjer sig med signalord. Men ganska snart sugs jag in i den tunga, allvarliga rytmen. Stilen är gemytlig med både berättaren och innehållet. Det är väl genomfört. Jag accepterar världen formad av sin egen språkmelodi. Dessutom är Timander smart nog att anpassa språket lite när jaget så småningom hamnar i storstaden.
Författaren är kunnig om landsbygdsdetaljer, som att gubbarna gärna står bredvid varandra och inte mitt emot när de pratar, eller att nästan alla (män) går runt med hörselkåpor och Helly Hansen.
Men det stora i berättarens liv är hur han upptäcker litteraturen på egen hand, i en totalt ointellektuell miljö. På så sätt är det en pedagogisk och utvecklande roman. “Har du blivit en sådan bohem”, säger Viola. Jag läser främst franska författare, Patrick Modiano blir husguden. Men när lusten att läsa ökar, ökar också en smygande oro, som tar sig uttryck i att naturen tycks vilja något av honom. Djuren börjar skicka grumliga, symboliska budskap genom sitt beteende och han inser att han måste dra.
När han går i exil i Stockholm träffar han den pretto-intellektuella självskadande tjejen Vera Brandt, och relationen till henne står i skarp kontrast till relationen med Viola hemma i byn. Eller? Undertexten är att skillnaden kanske inte riktigt är så stor.

Men då, egentligen, använder unga människor “Gillar du Kafka” som öppningsreplik?

Hur som helst dras han snabbt in i unga litterära kretsar och skildringen av dem väcker ett kusligt men också parodisk erkännande: precis som i Norrlandsbyn tas verkligheten an med existentiellt allvar, även om replikerna är häftigare och syftar på kultur snarare än natur. Men då, egentligen, använder unga människor “Gillar du Kafka” som öppningsreplik? Sitter de verkligen runt sent efter fester och diskuterar Beckett-citat? Vilken hysterisk mardröm! Stackars människor. Jag har mycket roligt på deras bekostnad.
Jag kan dock se en svaghet i romanen: jagets märkliga vagabondtillvaro, både på landet och i staden. Han verkar ha ärvt pengar, men Timander tappar ändå trovärdighet och verklighetskontakt när jaget bara kan gå runt och skrota utan att känna sig stressad över försörjningen.

Å andra sidan författaren kan då fokusera fullt ut på tankar om tillhörighet. Vad är egentligen ett hem? Hemlöshet är också politiskt upplyst, då jaget funderar över varför byborna har så dålig koll på sin egen familjehistoria och vidmakthåller uråldriga konflikter att ingen minns vad de handlar om. Det gäller i och för sig även människorna i stan.
Kopplingen mellan Norrlandsbyn och litteraturbranschen har gjorts tidigare, men det är ändå intressant: “Alla känner alla och hatar varandra och tävlar om samma lilla bit mark och vill ha byn för sig själva”.
Och om det är något Timander visar så är det att de unga, hippa författarna bara håller en tunn faner framför något annat: den säregna, svenska ensamheten.
Läs mer texter av Aase Berg och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur