Opera
“Othello”
av Giuseppe Verdi
Dirigent: Vincenzo Milletari. Regi och kostymer: Rafael R Villalobos. Scenografi: Emanuele Sinisi. Ljussättning: Felipe Ramos. Medverkande: Michael Weinius, Jens Söndergaard, Julia Sporsén, Adam Frandsen, Tobias Westman, Ann-Kristin Jones, Mats Almgren med flera. Scen: Göteborgsoperan. Längd: 3 timmar 15 minuter.
Få operakompositörer har fångat känslan av rörelse som Giuseppe Verdi. I hans “Otello”, baserad på Shakespeares drama, drivs detta till det yttersta. Som om dess yttersta syfte var att skildra en oavbruten följd av initieringar, där ingenting kan sägas eller tänkas innan det sätts i verket en sekund senare, för att rörelsen ska ta en ny väg. I Verdis korrespondens med sin librettist Arrigo Boito talas det också om en “musikens logik” som är friare och snabbare i en opera än i ett spoken word-spel – och där bara några takter kan förändra precis allt.
När den amerikanske regissören Robert Wilson besökte Göteborgs dans- och teaterfestival i somras berättade han om sin syn på rörelse, att som ljud så slutar det aldrig, även när det är helt stilla. Och att man som regissör därför måste fråga sig var en rörelse kommer ifrån och vart den är på väg – i varje ögonblick. Som exempel tog han sin senaste uppsättning av “Otello”, som börjar med en dramatisk storm över havet. Men för Robert Wilson kunde inte operan börja så, för var kommer bruset och rasande rörelsen i Verdis musik ifrån? Därför inledde han operan i tysthet med en film som i slow motion visar hur en elefant faller till marken och dör – för att frammana den avbrutna rörelsen och det ohörbara dånet som i ett enda brakande slag sätter igång själva stormen. Varifrån operans tragiske hjälte Otello uppstår och stiger i land.
Denna öppning mot havet och dess rörelseenergi, som var så viktig i Verdis och Boitos återberättande av Shakespeares drama, märks inte så mycket i Göteborgsoperans nyproduktion. Med Rafael R Villalobos (regissör) och Emanuele Sinisi (scenografi) utspelar sig “Otello” i ett slutet rum som liknar en institution. En sluten institution som, enligt deras kommentarer i programbladet, vill symbolisera de maktstrukturer som gjort dramats karaktärer till de de är. Att våldet från Otello (Michael Weinius) bottnar i att han blev mobbad som barn och att Desdemona (Julia Sporsén) med sin offermentalitet är traumatiserad av att ha sett sin misshandlade mamma ta livet av sig som barn. Så “gå inte vilse” i den här operan, uppmanar de två regissörerna oss. Vilket oönskat får mig att tänka på personen i publiken som under en föreställning av pjäsen “Othello” i Kansas City i slutet av 1800-talet ställde sig upp i slutscenen och sköt ner Othello för att rädda Desdemona.
Att förankra operans kärlekspar så starkt i var och en av deras livsberättelser, som nu i Göteborg, försvagar inte bara passionen dem emellan utan också den universellt tragiska dimensionen av dramat. Samt att sätta Othellos orotade rival Iago (Jens Söndergaard) ur spelet. Förutom när han verkar vara bättre lämpad att spela squash än han.
Orkestern lyser starkast i denna matta “Otello”, som under ledning av Vincenzo Millitari inte försöker rädda Verdis opera från sig själv. Och Julia Sporsén, som är helt ensam i sin slutscen, frammanar det mest ofattbara i Desdemona. Inte den skadade utan den oskadade. Den helande rörelsen av de obrutna melodilinjerna.
Läs mer om opera.
