“I mina tankar.” Orden från popgruppen Wallners drömska poplåt med samma namn hörs i bakgrunden när vi presenteras för huvudpersonen, den självupptagna författaren Leon (Thomas Schubert), som sover i passagerarsätet på väg till en fotografväns (Langston Uibel) familjestuga nära Ahrenshoop.
En klar startsträcka, om inte annat. För det är där, i sinnet, som konst- och kulturutövare ofta anklagas för att stanna? I sina egna tankar. Bättre där än i den hårda verkligheten med sina krav på att få ett “riktigt jobb”.

Det är verkligheten som Leon så småningom konfronteras med. Inte för att hans vän är ett antisubventionshögerspöke som drömmer om en självförsörjande kultursektor. Nej, kompisen Felix är bara trött på att Leon aldrig vill umgås. Alltid med ursäkten att han “måste jobba” – vilket i praktiken innebär att strosa runt, stirra på laptopskärmen, äta flingor och kasta en tennisboll mot husväggen.
Leon får inte så mycket gjort, helt enkelt. Än mindre när deras skyddade konstnärsverkstad hotas av den charmiga glasbutiksbiträdet Nadja (Paula Beer), systerdotter till Felix mammas kollega. Snart tar Nadja även dit sin älskare, vilket får Felix att falla. Med den förvandlas Leons arbetsplats till ett frodigt laboratorium för sociala experiment. Helikoptrar svävar ovanför dem. Varningar om skogsbränder hörs i högtalare. Temperaturen stiger.
Sedan millennieskiftet har Christian Petzold, kanske mest känd i Sverige för de historiska retrospektiven “Barbara” (2012) och “Phoenix” (2014), mejslat fram en av 2000-talets starkaste filmografier. “Röd himmel” är inte så mycket en karriärtopp som ett exempel på regissörens imponerande höga lägsta nivå.

Humorn är mer framträdande än vanligt. Roligast är det när filmen handlar om Leon, den bastante hipstern på en alldeles för hög häst, som i sin tur gillar att ha roligt på andras bekostnad. Istället för en rolig bild av en humorlös pretto kan man i filmen se konstruktiva förslag på botemedel mot skrivkramp. “Du ser ingenting!” Nadja skriker på Leon vid ett tillfälle. Precis som med carpe diem-fotografens tidigare rant, kommer här en uppmaning att leva i nuet. Öppna dina ögon! Se verkligheten! Det finns konstens byggstenar.
Är filmen ens Petzolds försök till ett manifest? Verkligheten har alltid varit viktig för honom. Även när han tar sig an myter, spöken och slitna genrekonventioner – vilket han gjort så fenomenalt flera gånger, i bland annat ”Yella” (2007) och ”Jerichow” (2008) – sker det med realistiskt formspråk. En nästan bressonsk tyngd fästs vid gester, ögonblick och kroppsspråk. Ur denna koncentration får gamla berättelser nytt liv.
Men när denna estetik kombineras med autofiktionstrenden i den litterära världen, börjar historien ta på Leons ångest. Detta gör “Red Sky” till både Petzolds modernaste och mest banala film, präglad av en stark vilja att spegla samtiden – den nya generationens självupptag, klimatkrisen, kulturens vindar – vilket ger en bild av vad tankar är. rör sig i Petzolds huvud. Allt medan “In my mind” upprepas över krediterna.

Se mer. Noterbara filmer om stavfel: “The Shining” (1980), “Barton Fink” (1991), “Adaptation” (2002).
Läs fler filmrecensioner i DN och fler texter av Sebastian Lindvall.