“Vi behöver en ny genrebeteckning”, säger min kritikerkollega frustration när jag nämner att jag ska recensera Anna-Karin Selbergs roman “Utsidans klass”.
Vi har precis pratat om den samtida besattheten av såväl sanning som fiktion, när förlag och media lyfter fram böcker utifrån deras koppling till verkligheten samtidigt som de envist kallar nästan alla prosa för romaner. Ett tag kallades lösningen “autofiktion”, men den termen har tänjts ut till allmän vaghet.
Selberg drar sig inte för att hon i romanform beskriver sin upplevelse av att anmäla den så kallade Kulturprofilen för våldtäkt – en anmälan som 2019 resulterade i en fällande dom. De som följt rapporteringen om övergreppen och Svenska Akademien känner igen sig; i texten förekommer personer både med sina riktiga namn och med halvkamouflerade alias.

Blandningen av dessa förbryllar mig. För mig som bor på andra sidan Östersjön är akademiledamöter och universitetsprofessorer säkert “karaktärer”, oavsett om de nämns med fullständiga eller anonyma namn. Men konsekvensen är att vissa får vara litterära, medan andra får mig att sitta och tänka “är hon sådan?” Särskilt när det kommer till berättelsens bikaraktärer känns namngivningen snarare vägledande än utforskande.

Annars är det tvärtom just det utforskande förhållningssättet som är bokens förtjänst. Selberg motstår frestelsen att glorifiera sig själv, istället beskriver hon vad det gör med en att inta en begränsande roll inom ett system – lagen – för att försöka rasera ett annat system: den korrupta kultursfären som omger förövaren.
Romanen består av lager av tid som löper fram och tillbaka. Ibland kan rörelsen ske mitt i ett stycke, men Selberg sköter trådarna så att jag sällan ramlar av vagnen. Jag är länge skeptisk till att boken kommer att motivera sin omfattning på nästan 600 sidor, men även om jag tappar räkningen på hur många skolupphämtningar och körningar vi går igenom ser jag en poäng med att lyfta fram hur vardagen pågår samtidigt tid som skandalen och den rättsliga processen.
Hörande människor runt middagsbordet och i tidningsspalter diskuterar våld utövat på ens egen kropp medan man steker pannkakor till barn, skriver en doktorsavhandling eller dejtar en ny crush belyser det absurda i situationen. Detsamma gäller att både omgivningen och berättaren själv lägger sådan vikt vid att den våldtäkt hon anmäler skedde under en affär som hon var med och inledde. Som att uttrycka lust fortfarande ses som lika med att göra sig själv till fredlös.

Till bokens styrkor hör Selbergs förmåga att framställa juridik och journalistik som de viktiga men mycket bristfälliga verktyg de är.

Delarna från berättarens barn- och ungdomsår är inte lika motiverade. Beskrivningen av barndomshemmet präglas av ett så tätt bildflöde att resultatet – trots prydliga associationsbågar – snarare blir suddigt än skarpt, och vissa händelser får sken av “förklaring” på ett reduktivt sätt. Till exempel mammans vän Rakel, kvinnan som bor ensam på en skärgårdsö, tvärtemot patriarkatets mönster, men ändå utsatt för dess våld, som framstår mer som en illustration än en person i sig.
Samtidigt är berättarens iver att söka svar i sitt förflutna förståelig när ställningen som målsägande för henne in i ett paranoialiknande förhållningssätt till både sin omgivning och sig själv. Men där Nuplane skildrar detta med stark intensitet, finns det en sentimentalitet i blicken på barndomen – i synnerhet den upprepade åberopandet av skillnaderna mellan föräldrarnas uppväxtmiljöer – som stör mer än den berör. Berättarens relation till sin döda advokatmamma blir till exempel mer laddad genom de påhittade inre dialogerna som dottern för med sig under polisanmälan, än när mamman skildras i minnena. Just för att det blir tydligt att dottern bara kan fantisera om henne som juridisk rådgivare, inte som fostrande mamma.

Till bokens styrkor hör Selbergs förmåga att framställa juridik och journalistik som de viktiga men mycket bristfälliga verktyg de är. Som när berättaren läser Matilda Voss Gustavssons grävning i idag nyheter: “Då kände jag igen informationen Matilda missförstod i mitt vittnesmål. Hon hade inte tagit bort dem som hon hade sagt att hon skulle göra, allt fanns kvar. Men de fanns inte längre i min vittnesmål, men var en del av en annan kvinnas, som liknar min egen, två individer bredvid varandra i en serie, och sedan en tredje av livets levande krabbor, havet som forsade fram, tänkte jag. fan, jag visste allt utan att inse det.”
Förutom all positiv jargong kring mediernas möjligheter och den skärpta sexualbrottslagstiftningen att fungera som en lösning på sexuella övergrepp är det befriande med en roman som inte viker för problemen. Inte för att det ger intrycket att grävandet och rapporteringen är onödigt, men varken framstår som heroiska eller befriande upplevelser för de inblandade.

Sammantaget är det universitetets filosofiska institution som framstår i sämst ljus i “Utanvändningsklassen”

Att rapportera är inget berättaren gör för att få personlig upprättelse, utan att följa vad hon tycker är rätt princip. Det är också avgörande att hon kan riskera den sårbarhet som rapporteringen innebär. Trots obehagliga konsekvenser för hennes relation till universitetet där hon doktorerar är det aldrig någon tvekan om att rapporten skulle kunna äventyra hennes hem eller medborgarskap.
Sammantaget är det universitetets filosofiska institution som framstår i sämsta ljuset i “Utanvänd klassen”. Även om det stämmer i Selbergs eget fall blir det en komiskt överdriven detalj att berättaren doktorerar på Hannah Arendt. Beskrivningen av universitetet som en organisation där (vissa) individer slängs under bussen för att hålla igång kan läsas som ett uttryck för logikens tyranni som, enligt Arendt, genomsyrar totalitarismens framfart.
Gång på gång blir det alltså tydligt hur verkligheten är en avgörande referenspunkt för hur “Ussidans klass” låter sig läsas; därför ligger det något i min väns önskan om en ny genrebeteckning för denna typ av litteratur.
Ändå vill jag hävda att det är i form av en roman som boken bär på sig själv. Det är tillräckligt litterärt för att fiktionens logik ska övertrumfa vittnesbördets. Detta väcker i sin tur hopp om mer kreativa sätt att hantera det smärtsamma faktum att övergrepp i olika former fortsätter att vara sanktionerade i vårt samhälle.

Läs mer:
Anna-Karin Selberg: Jag hade inte stått ut med mig själv om jag inte hade anmält våldtäkten