Det finns mycket att välja på om du vill se något om att medelålders kvinnor börjar om, reser till sydligare breddgrader och träffar en stilig man. I “Happiness, love and the meaning of life” reser Julia Roberts till exempel till Bali och träffar Javier Bardem, och i “Under the Tuscan Sun” köper Diane Lane ett hus i Italien och träffar en man. Om det finns publik för ytterligare en serie på temat är egentligen inte frågan, men om serieskaparna har lyckats återuppfinna det gamla “nya-i-livet”-hjulet och “Land of women” har utan tvekan hittat en rolig twist på temat.
När vinkännaren Gala (Eva Longoria) upptäcker att hennes man är skyldig maffian pengar, tvingas hon fly landet med sin dementa mamma Julia (Carmen Maura) och dottern Kate (Victoria Bazua). Under låtsas att de ska på en tjejresa tar hon med dem till sin mormors hemstad i norra Spanien. Där är de dock inte särskilt välkomna. Tanten slår igen dörren i ansiktet på dem och en främmande man har flyttat in på deras familjegård.

På denna sida om The Atlantic är den spanska skådespelerskan Carmen Maura, mest känd från Pedro Almodovars “Kvinnor på randen av ett nervöst sammanbrott” (1988), en stor stjärna, medan det på andra sidan havet förmodligen är Eva Longoria från tv-serien ” Desperate housewives” (Serien måste och med låna sitt karaktäristiska berättande) vilket är det stora dragplåstret. Bron mellan dessa två skådespelare är förstås det spanska språket och det är kul att se en föreställning som verkligen omfattar alla sina variationer; Spansk, mexikansk dialekt och amerikansk accent med lite katalanska inkastat här och där.
Även om Longoria är en bra komiker så är det som om serien är inaktiv så länge karaktärerna är i USA och hon pratar engelska. Den blixtrande snabba tonen och isiga finishen gör att den känns som vilken amerikansk mainstream-serie som helst. Men när Longoria helt går över till spanska uppstår också en sårbarhet som gör henne mer mänsklig, vilket överlag gynnar serien. I slutändan kan även det grova kvinnokollektivet som producerar regionens odrickbara vin överväga att låta kvinnan med den märkliga accenten hjälpa dem.

Scenerna i hennes och hennes systers liv på 1960-talet har en touch av Elena Ferrantes Neapelsvit.

Även om mormor Julias demens är outgrundlig, den kommer och går, Carmen Maura genomsyrar sin mansgalna karaktär med så mycket flirtig värme och slughet att det är oemotståndligt. En räv anas hela tiden bakom hennes öra. Det är också tillbakablickarna till hennes vilda ungdom i stan som ger serien dess välbehövliga djup. Scenerna i hennes och hennes systers liv på 1960-talet har en touch av Elena Ferrantes Neapelsvit. Och även om det är svårt att smälta att en Napa Valley-amerikan ska komma in och regera över ett gammalt europeiskt kulturarv, så är det skönt hur kvinnokollektivet och dess olika karaktärer är ryggraden i berättelsen.
Då får vi såklart inte att förglömma den obligatoriska hunken, i det här fallet spelad av charmiga Santiago Cabrera (från bland annat “Big Little Lies”). Serien lyckas faktiskt avväpna sin egen klumpiga introduktion av honom (Longoria kraschar med sin traktor i första avsnittet) genom att få henne att säga “så du tror att du är George Clooney med ditt robusta leende och salt- och pepparskägg?” Det är nämligen sättet som “Land of women” förhåller sig till genrens alla förutsägbara troper som gör den så underhållande.
Här är 50 nya tv-serier att hålla ett öga på i sommar
Läs andra film- och tv-recensioner i DN och fler texter av Wanda Bendjelloul.