Recension: Starkt driv i Oliver Lovrenskis ”När vi var yngre”

Bara 19 år gammal knackade Oliver Lovrenski på det norska kulturetablissemanget med sin debut “Når vi var yngre”, en skildring av fyra killars liv i Oslo, präglade av kriminalitet, droger och våld.
Boken är nu översatt till svenska. Här finns ett driv och en tydlig framåtrörelse i den korta, rapsodiska, nästan prosalyriska texten, förutom en stark språklig känsla och en elegant rytm. De rappande associationssprången för tankarna till hiphoptexter, med reservation för att det ibland blir lite uppstyltat eller klumpigt (“det är vinter och snö på marken och näsan”). Lovrenski låter berättaren Ivor navigera sig igenom felsteg och överfall medan vuxenvärlden misslyckas, men där den rörande vänskapen med Marco, Jonas och Arjan alltid står i centrum.

Allt är skrivet i “förortsslang” (att man i Norge kallar det kebabnorska känns lika dumt som att säga “gulebøj” om bananen) och alla som inte förstår det här språket har en ordlista i slutet. Det finns en tragikomisk poetisk dimension i uttryck som “gatbekräftad” – att bli knivhuggen för första gången – såväl som när killarna diskuterar om en överdos är det bästa sättet att dö:
“kanske kommer vi till helvetet senare, men vi kommer åtminstone att dö i himlen”
Ibland är det häpnadsväckande exakt, som när en allvarlig incident blir en i en folkmassa. Någon tar en överdos, någon blir mördad och det avhandlas i två eller tre rader. Ett effektivt sätt att belysa hur mycket av det som händer på våra gator resulterar bara i notiser som glöms bort dagen efter.

Men “när vi var yngre” är inte så sensationellt som våra grannar i väst vill få påsken att lysa. Kanske är det lätt att komma igång med en trovärdig historia från världen som många har åsikter om men som få verkligen känner till. Ur ett svenskt perspektiv går det att lyfta en rappare som Yasin som en ännu vassare konstnärlig gestaltare av en liknande tillvaro. På sätt och vis är Lovrenskis roman dramaturgiskt förutsägbar, och den tappar onekligen i intensitet mot slutet. Särskilt kärlekshistorien med Ayla, som arbetar på avdelningen på Grønlands torg, känns plikttroget inkastad, kanske i syfte att nyanseras kvinnohat eller visa på svårigheterna för knarklangaren att ha “ett vanligt liv”:
“den typen av hasch, bad hon, jag rökte det på en fest en gång, jag kände ingenting, men det brände mig i halsen”

Vissa har dragit paralleller till Yahya Hassan. Det är inte särskilt oväntat

Andra gånger är det klyschigt, kanske texten är mån om att försöka beröra. Ivor kan berätta om mormors stackars riddare – “Jag vet inte vad hon lade i smeten, om det var socker, kardemumma, extas eller bara kärlek” – eller filosofera i sin ensamhet:
“och en del saker man inte berättar för någon, som att tandtråden och örhänget och jackorna och klockan kan mycket väl brännas som en brasa på julafton om man bara kunde ta tillbaka mammas tårar.”
Är “smöraktig” ordet jag letar efter?
Vissa har dragit paralleller till Yahya Hassan. Det är inte speciellt oväntat, men jämförelsen gör den unge norrmannen en björntjänst, eftersom den blåser upp förväntningarna. Hassan var ett underbarn, ett nästan färdigt geni vid sjutton års ålder. Hans eld brann starkare än de flesta. Oliver Lovrenski är en lovande författare som har hittat sitt litterära uttryck. Jag blir fortfarande påkörd; vissa scener lämnar mig inte. Som när Ivors mamma desperat försöker få honom att komma hem, hon har hittat farmors recept, men nej, han ska äta med pojkarna. Eller när Jonas äntligen får flytta från sin missbrukande pappa hem till sin mamma, men då mot villkoret att hans lillebror går åt andra hållet, varpå Jonas slutar.

Och döden finns alltid där som en följeslagare. “När vi var yngre” må vara fiktion – även om Lovrenski själv i intervjuer sa att han inte trodde att han skulle fylla 17 – men aktualiserar verkliga frågor som samhället borde ställa sig varje dag.
Läs mer texter av Gabriel Zetterström och mer recensioner av aktuella böcker.