<
div data-link-category=”article”>
Utställning
“Vi har aldrig varit en”
Studio Kapellet, Östervåla. Öppet 14/9 & 18/9, samt efter överenskommelse på studiokapellet@gmail.com och på finnisage under Tämnarrundan 28/9
På en gräsmatta utanför ett gammalt före detta baptistkapell i Östervåla, norra Uppland, ligger några uppblåsbara korvar, eller ja, cylindrar, i en hög på varandra som en flämtande hackpinne.
"Happy Camper", som de mjuka färgglada polyesterrören av konstnären Dick Hedlund kallas, rör sig och sprids åt olika håll. Skulpturen kan bli en signatur för utställningen "Vi har aldrig varit en", som samlar verk av ett tjugotal konstnärer i och runt Studio Kapellet. Där är Hedlund tillsammans med Hanna Wildow i färd med att skapa en säregen kombination av utställningslokal, hem och ateljé.
Många verk skapas i konkret dialog med platsen och människorna som bor där. Den nästan, men bara nästan, monolitiska "Bodha" av Emma Blomquist och Rikard Olsens, till exempel, består av skrot som konstnärerna har samlat på sig i Östervåla och fogat ihop till en skjulliknande kropp.
<strong>Queenning Zhaos</strong> storskaligt nötskal "Globetrotter" är i sin tur sågat från ett lokalt lärkträd och säger något om form och intryck som rör sig mellan platserna. Medan Isak Sundströms "True lovers' knot" består av ett 17 meter långt rep gjord av åkerfräken från tjugosju hästar som alla bor eller har bott i området. Intill repet finns också ett arkiv över de enskilda djuren. En fin och enkel meditation över relationer mellan arter som är intimt förknippade med både platsens och mänsklighetens historia.
Flera verk arbetar med grenar och liknande fyndmaterial. Andra, med relativt små ingrepp, skapar sittplatser som inbjuder till interaktion.
På videoavdelningen, också i Hedlunds och Wildows vardagsrum, visas bland annat Salad Hilowles "Waiting for something", som med bedjande muslimska kvinnor tar fasta på den nuvarande byggnadens historia som bönehus. Något liknande görs också av Wildows video "The forest needs, me", där en grupp människor rör sig trevande och med en nästan sakral gest i ett skogslandskap.
Det hela är visserligen vidsträckt som den uppblåsta skulpturen, men hålls samman av att den specifika platsen är ett återkommande ämne.
Verksamheten har ganska uppenbart fått fäste i området och visar också att det frekventa påståendet om regionens intoleranta förhållande till samtidskonst bara är en förolämpning och fiktion.
Läs mer: Konstevenemang att se fram emot i höst
Läs mer om konst på dn.se