Recension: ”Tänkarens testamente” blir en Frankensteinfantasi

Författarna lämnar inte René Descartes ensam. Som Rebecka Kärde skrev här i DN förra året var det kanske Sveriges största inverkan på den moderna filosofin att stackars Descartes dog i lunginflammation i drottning Kristinas kyliga Tre Kronor 1650. Men den svenska romanen är inte färdig med honom.
I Göran Tunströms “Försök med ett sekel” från 2003 spelade han en skurkroll som cirkusmannen vid namn De Kaart som genom sitt filosofiska tvivel lägger en våt filt över Bachs, Rembrandts och Vivaldis barockglädje. Han dök återigen upp i Magnus Florins subtila skildring av resan till Stockholm, “Descartes dotter” (2023). På skeppet norrut åtföljdes filosofen sedan av en docka föreställande den döda dottern Francine – ett rykte som redan var på modet i samtida
Nu är han tillbaka, i Jessica Schiefauers nya roman “Tänkarens testamente”, komplett med dockan. Eller är han det? Den icke namngivna huvudpersonen har många drag av Descartes. Och ändå inte. Det tar ett tag innan jag tror att jag förstår vad Schiefauer vill ha av honom.

Augustpristagaren “När hundarna kommer” (2015) är den av hennes böcker som gjort störst intryck. Där skildrar hon komplicerade känslomässiga kedjor av kärlek, hat, erotisk underkastelse och dominans, allt kretsar kring ett nazistiskt mord som påminner om det på John Hron. Det är sällan man fångar så komplexa känslosammanbrott med enkla medel. Intressant nog visar sig de två romanerna i slutändan vara relaterade.

Berättaren i den nya romanen är till en början också en ung man som inte förstår sina egna passioner. Under de första åren av 1600-talet går han i en jesuitskola där han då och då känner sig attraherad av andra pojkar, men drar snart slutsatsen att fysisk kärlek inte är något för honom. Ett arv gör honom självständig och han ägnar sig åt privata filosofiska studier av naturen, själen och människokroppen. Och han fascineras av den mekaniska, orgelspelande automatkvinnan han ser vid det franska hovet, till den grad att han börjar spekulera i om kroppen är en maskin – och i så fall var vi hittar själen. I bakgrunden mullrar trettioåriga krigets arméer och ödelägger Europa dit de rycker fram. Lite i taget får han på konstiga sätt en dotter som blir viktig för honom, men som dör ung. Han får problem med kyrkliga myndigheter och flyr till Stockholm och Kristinas hov.
Än så länge liknar romanen huvudpersonen Descartes. Men sedan går det snett i långa passager: Schiefauers Tänkare är en person som ständigt befinner sig i skuggan, utanför de stora, intellektuella sammanhangen och som har få vänner. Till skillnad från Descartes deltar han inte i kriget. Hans dotter tillkommer på ett sätt som måste beskrivas som att Tänkaren nästan blir våldtagen – och romanens Francine är inte bara fem år utan tonåring.
Några avskalade händelser i filosofens biografi byggs om till en pikaresk, besläktad med Grimmelshausens 1600-talsroman Simplicissimus. Och jag undrar inledningsvis varför Schiefauer lägger så mycket kraft på en kraftigt förenklad version av Descartes liv.
Det är först långt in i romanen som jag förstår fascinationen som drev Schiefauer. Det handlar om automaten, om människan och maskinen, om Descartes distinktion mellan kropp och själ (vilket retade Tunström). Descartes trodde att de möjligen var förbundna via tallkottkörteln, men i övrigt var separata. Och det är här som “Tänkarens testamente” tar en kraftig vändning från pikaresk och pedagogisk roman till Frankenstein-fantasi. Kanske kan själen opereras ur sitt döende skal och få ett nytt hem i en maskin? Dockan av Francine som Descartes tar med sig på resan till Stockholm är något mer luguber med Schiefauer än med Florin.
Det är härtill den punkt där förnuftets och tvivels rakkniv blir skarprättarens, som romanen vill. När blir ärlig kunskapslust något monstruöst? Finns det ens en sådan gräns? Det är frågan som romanen ställer både den verklige Descartes och den fiktiva tänkaren. Filosofiskt och litterärt, om skämtet tillåts, blir det skarpt efter halvtid. Och jag tror att romanen skulle ha stannat längre där, i den smärtan och fasan.
Läs mer text av Ola Larsmo och mer recensioner av aktuella böcker.