Recension: Thomas Korsgaard har en utsökt finkalibrig penna

De första tv-delarna i “Trilogy of Tue” gjorde mig på väldigt gott humör, trots allt tråkigt som står där. Att stöta på en ung och innovativ berättartalang av Thomas Korsgaards kaliber piggar verkligen upp. Och hans skapelse, lilla Tue, som växer upp i materiellt och moraliskt elände i en liten bygdeby på Jylland, kändes som någon att hoppas på.
Tue var på rätt humör, skulle antagligen klara sig genom att rycka upp sin hopplösa familj, med en avskyvärd tyrannhustru för en pappa som fuskar och bråkar, ljuger och bråkar. Och en mamma som går runt i sjaskiga tröjor och är deprimerad, fast hon livas upp av en plötslig nätromans med en man på Fyn, och av att få en engångssumma för en arbetsskada.
Ju längre bort från familjen Tue desto bättre tänkte jag.

Men nej, så enkelt är inte att skaka av sig det sociala arvet. “Man kan ha varit där” – den sista boken i trilogin – visar också en helt annan rörelse.
Den här gången är det Tue själv som står för det destruktiva beteendet när han ger sig ut i världen på egen hand. Han ljuger och sviker, vart han än går. Han omsätter med häpnadsväckande uppfinningsrikedom det han en gång lärde sig hemma – värdelös kunskap.

Rya-romanen är så omskakande eftersom den tar ifrån mig som läsare det gnutta hopp som planterades i de två första böckerna “Om någon skulle komma förbi” och “En dag ska vi skratta åt det”. Den lekfulla stilen – vackert fångad av översättaren Helena Hansson – finns kvar, blicken, humorn, men den älskvärda Tue dras längre ner genom att fatta det ena dåliga beslutet efter det andra.
Romanen börjar med att han blivit vräkt, det är tredje gången på fem månader som han flyttar, sedan han lämnade den lilla staden Skive för Köpenhamn. Nu lägger han alla sina saker: madrass, soppåse full med kläder, den röda bordslampan och ett salt- och pepparset i form av pingviner, i soprummet och går vidare med en sportväska och en palm, som hyresvärdinnan vägrar acceptera. Han har misskött sig grovt. Viskade på natten, kliade på golvet, tog värdinnans mat. Och har ingenstans att bo.
Han får jobb som tidningsförsäljare på stan och lyckas smyga in på sin arbetsplats på natten för att sova. Tills han hittas.
Han räddas av en extra sprakande kollega, Victoria, som tycker att Tue är rolig och söt. Hon tar med honom hem till sin arkitektmamma, som är hyfsad, och låter honom bo där ett tag. Han försöker charma dem så gott han kan med låtsade komplimanger, och lyckas ett tag, tills det blir alltför uppenbart att han milt uttryckt missbrukar deras gästfrihet. Inte minst i samband med att hans prudse älskare Lauritz får korn på det fina golv som Tue presenterade som sitt.

Älskaren arrangerar en nedfallsfest på nyår, som tis ljuger om när ägarna kommer tillbaka. Han är usel på att sätta gränser, desto bättre på att dölja sanningen för sig själv och andra med stor fantasi. Den falska tillhörigheten till en högre klass hjälper honom inte, tvärtom. Men vem skulle ha lärt honom att använda sin skalle på ett kreativt och konstruktivt sätt i förhållande till sin egen framtid, att bygga soliditet kring sig själv, att tänka klart och rationellt? Inga.

Jag pendlar mellan att känna mig som en upptagen livskonsult och en uppgiven cyniker

Mor och dotterarkitekt och konstnär, är ganska fördomsfri (även om Tue råkar höra hur mamman beskriver honom som “white trash”) och håller ut längst, men det finns gränser. Och när han väl hamnar på gatan igen går det snabbt utför.
Som läsare blir man arg och ledsen på varandra. Vilken puck. Undvik räkningar och få kronofogden efter dig, checka in på ett hotell med falskt namn, töm minibaren.
Familjen borta på Jylland håller sig lite ur vägen i denna roman. Förutom när mamman ringer ett par gånger för att tigga pengar av sin 17-årige son. Vilket får Tue att sälja värdfamiljens cykel och säga att den var stulen. Istället för att säga nej till sin gränslösa mamma.
Tis kör sedan hemlös runt och knuffar folk, använder sitt oändliga gnäll till allas förnedring, säljer sin dator för nästan ingenting och måste sedan kasta sin halvfärdiga bok i datorns papperskorg. Man vill bara skrika nej genom hela boken. Jag pendlar mellan känslan av att vara en upptagen livskonsult och en uppgiven cyniker.
Det är skickligt av Thomas Korsgaard att lyckas engagera sig i en sådan outhärdligt deterministisk människosyn. Att låta det gå åt helvete med en utsökt finkalibrig penna som vapen, utan att läsaren kan göra något. Mer än att läsa.
Läs mer text av Maria Schottenius och mer recensioner av aktuella böcker.