Recension: Tvära kast i An Yus smakrika roman ”Efterklang”

45cbae7e 9595 4971 bdde 1d2e71558a44



45cbae7e 9595 4971 bdde 1d2e71558a44

Roman

En Yu

“Eko”

Trans. Anna Gustafsson Chen

Bokförlaget Tranan, 212 sidor

När Song Yan inte ger privatlektioner för pianoelever tar hon hand om sin man Bowen. De har varit gifta i tre år. Först ville hon skaffa barn, men Bowens alltupptagande strävan efter en befordran har fått henne att sluta prata med honom. Hon utstrålar inte direkt livslust, men på det stora hela är hon ändå tillfreds. Det är åtminstone vad hon tycker eller säger till sig själv. Utgångspunkten är ett slags stillastående, en helt vanlig romaninledning med andra ord. Men det är också det enda vanliga med An Yus bok “Efterklang”.
En dag sitter svärmor på en pall i vardagsrummet och fläktar sig med en fläkt. I sin hemprovins förde hon en ensam och allt mer sårbar tillvaro, men Bowen är en god son och låter sin mamma flytta in i lägenheten i Peking. Song Yan protesterar inte. Den nya familjekonstellationen öppnar en dörr till ett grumligt förflutet befolkat av en ex-fru, ett dött barn och en konsertpianist som försvann. Eller är det kanske de anonyma leveranserna av delikatesssvampar som kommer till lägenheten som gör att förträngda minnen avslöjas?
Som läsare har du ingen aning. I “Efterklang” är kausaliteten gömd, möjligen upplöst.

Svärmor – eller ”mamma” som Song Yan kärleksfullt kallar henne – är trött och grinig men instruerar noggrant Song Yan om hur man förbereder de exklusiva svamparna. Inte sällan tar matlagningen upp hela dagen. Väl hemma från kontoret slukar Bowen de varma grytorna och de hälsosamma nudelsopporna med stor aptit. Du sväljer saliven över boksidorna med nöje.
Med svampleveranserna kommer ett följebrev så småningom. “Jag skriver för att jag vill att du ska komma och träffa mig. Jag är en pianist. Jag var en pianist. Du har kanske hört talas om mig, en gång i tiden var jag ganska känd”, läser Song Yan.

Jag njuter av mysterierna och njuter av prosan

Brevet leder henne till ett övergivet hus bland gränderna, det sk hutongerna, i den fullsatta staden. Där väntar Bai Yu på henne. För tio år sedan kom han spårlöst bort från en konsertturné och från hela allmänheten. Nu vill han att Song Yan ska spela Debussys “Rêverie” åt honom.
Varför? Är Bai Yu ens verklig? Och hur kommer det sig att Song Yan, som själv gav upp sin barndom och ungdom för att bli konsertpianist, plötsligt bara slog igen pianolocket och gick och la sig?
Så många frågor. Så få är besvarade. Men det stör mig inte det minsta. Jag roar mig med mysterierna och njuter av prosan som omväxlande är drömskt klar, vemodig och rent ut sagt febrig. Vad som helst eller ingenting verkar hända härnäst och An Yu bemästrar oförutsägbarheten till perfektion. En del av äran ska förstås tillfalla översättaren Anna Gustafsson Chen, som hanterar de olika stämningarna och de skarpa svängarna med stor lyhördhet.
“Efterklang” kan som redan nämnts läsas som en reserapport. I vilket fall som helst är An Yu medveten om svampens mångfacetterade och psykedeliska egenskaper och konnotationer. Men lika mycket är det en slags utbrytarroman, om att ta sig ur desillusionen och sin egen, onödiga frihet. Ibland är det sorglig läsning, men långt ifrån alltid. Så småningom lyckas Song Yan i konsten att se klart bakåt, på det som varit, och samtidigt gå stadigt framåt.
Läs mer recensioner av aktuella böcker och mer text av Sandra Stiskalo.


Upptäck mer från idag nyheter

Prenumerera för att få de senaste inläggen till din e-post.

Lämna ett svar

Upptäck mer från idag nyheter

Prenumerera nu för att fortsätta läsa och få tillgång till hela arkivet.

Fortsätt läsa

Rulla till toppen