”Ridsportens farliga machoattityd är äntligen på väg bort”

I många år har många ryttare nästan flirtat med att “ingenting stoppar en riktig hästmänniska”. Brutna ben i kroppen, smärta av odefinierbar karaktär eller sjuk huvudvärk är inget att bråka om.

Länge var det ett sätt att tänka att det också togs upp nya ryttare. Jag var en av dem som snabbt anammade det.

En kväll ramlade jag av hästen under ett träningspass. Smärtan i ena armen var omedelbar, det är möjligt att jag både svor och förbannade sakernas tillstånd, men dagen efter var det en självklarhet för mig att gå till skolan trots lite sömn. På eftermiddagen insåg jag dock – om än motvilligt – att jag behövde en smärtstillande medicin. Eftersom det fortfarande fanns skolsköterskor på den tiden gick jag till henne.

Hon gav mig inte en tablett. Istället skickade hon mig till sjukhuset för röntgen. Det visade sig att jag hade brutit armen på tre ställen.

Själv var jag ganska nöjd med att jag väntade så länge att jag bara missade en lektion.

Detta machoattityden – som varit lika utbredd bland män och kvinnor inom ridsporten – har också haft en annan lite mjukare sida.

Den inbyggda reflexen hos ryttare att sätta sig själv i andra hand har berott på att hästens välbefinnande alltid kommer först.

Det kan vara svårt att tro när de flesta av de senaste åren har handlat om brister i hästvälfärden. Självklart ska bristerna lyftas fram, kritiseras och ifrågasättas, men inte desto mindre så ser inte vardagen ut för majoriteten av åkarna, oavsett vilken nivå de befinner sig på.

Att hästen kommer först är den positiva sidan av denna attityd, och inget som någon egentligen vill ändra på. Det kan dock ändå vara på sin plats att påminna om att det måste finnas gränser även där.

På den negativa sidan, de senaste åren har en långsam rörelse av hopp ägt rum.

Började faktiskt redan sommaren 2018 då Internationella Ridsportförbundet FEI beslutade att från och med den 1 juni skulle alla fall av hjärnskakning på internationella tävlingar anmälas till ryttarens nationella förbund.

Året efter införde Svenska Ridsportförbundet den så kallade hjärnstegen – med steg som måste tas efter en hjärnskakning innan det är okej att börja rida igen – som redan funnits inom bland annat ishockey i många år.

Två förändringar som visade att det var dags att dra tillbaka frasen “det är bara tillbaka på hästen”.

En annan smygande förändring som har blivit uppenbar under de inledande omgångarna av World Cup Jumping är att allt fler toppryttare har börjat använda säkerhetsvästar. Det är långt ifrån alla ännu, men sakta men säkert har de ökat i antal.

En av dem som nu bär västen är OS-bronsmedaljören i lag Jerome Guery från Belgien. När han ramlade av hästen under världscuptävlingarna i Verona utlöstes hans väst – de kan liknas vid en krockkudde – omedelbart.

För även den bästa ryttare ramlar av sin häst då och då, och idag är den här typen av väst både säker och lätt att använda. Dessutom är de numera så snyggt gjorda att det ofta nästan ser ut som en del av ridjackan.

Dessa steg ger hopp. Precis som när de förbjöd dressyrmössan och gjorde hjälmar obligatoriska. Eller när tillverkare lägger tid på att utveckla allt bättre säkerhetsbyglar – många olyckor händer när förarens fot fastnar i stigbygeln när de faller av – och när utvecklingen av allt säkrare åkhjälmar fortsätter.

Men kanske framför allt höra ryttare säga att de blivit bättre på att lyssna på sin egen kropp och istället för att gå på en annan tävling när något känns fel så vilar de.

Detta kan låta självklart för många, men att förändra en kultur är inte lätt och tar tid. Nu är det äntligen på rätt väg.

Med det sagt kommer framtidens ryttare också att vara gjorda av lövträ. Det måste de vara när det handlar om 700 kilo häst. Men idag är en riktig hästmänniska hård och klok istället för hård och dum.

I många år har många ryttare nästan flirtat med att “ingenting stoppar en riktig hästmänniska”. Brutna ben i kroppen, smärta av odefinierbar karaktär eller sjuk huvudvärk är inget att bråka om.

Länge var det ett sätt att tänka att det också togs upp nya ryttare. Jag var en av dem som snabbt anammade det.

En kväll ramlade jag av hästen under ett träningspass. Smärtan i ena armen var omedelbar, det är möjligt att jag både svor och förbannade sakernas tillstånd, men dagen efter var det en självklarhet för mig att gå till skolan trots lite sömn. På eftermiddagen insåg jag dock – om än motvilligt – att jag behövde en smärtstillande medicin. Eftersom det fortfarande fanns skolsköterskor på den tiden gick jag till henne.

Hon gav mig inte en tablett. Istället skickade hon mig till sjukhuset för röntgen. Det visade sig att jag hade brutit armen på tre ställen.

Själv var jag ganska nöjd med att jag väntade så länge att jag bara missade en lektion.

Detta machoattityden – som varit lika utbredd bland män och kvinnor inom ridsporten – har också haft en annan lite mjukare sida.

Den inbyggda reflexen hos ryttare att sätta sig själv i andra hand har berott på att hästens välbefinnande alltid kommer först.

Det kan vara svårt att tro när de flesta av de senaste åren har handlat om brister i hästvälfärden. Självklart ska bristerna lyftas fram, kritiseras och ifrågasättas, men inte desto mindre så ser inte vardagen ut för majoriteten av åkarna, oavsett vilken nivå de befinner sig på.

Att hästen kommer först är den positiva sidan av denna attityd, och inget som någon egentligen vill ändra på. Det kan dock ändå vara på sin plats att påminna om att det måste finnas gränser även där.

På den negativa sidan, de senaste åren har en långsam rörelse av hopp ägt rum.

Började faktiskt redan sommaren 2018 då Internationella Ridsportförbundet FEI beslutade att från och med den 1 juni skulle alla fall av hjärnskakning på internationella tävlingar anmälas till ryttarens nationella förbund.

Året efter införde Svenska Ridsportförbundet den så kallade hjärnstegen – med steg som måste tas efter en hjärnskakning innan det är okej att börja rida igen – som redan funnits inom bland annat ishockey i många år.

Två förändringar som visade att det var dags att dra tillbaka frasen “det är bara tillbaka på hästen”.

En annan smygande förändring som har blivit uppenbar under de inledande omgångarna av World Cup Jumping är att allt fler toppryttare har börjat använda säkerhetsvästar. Det är långt ifrån alla ännu, men sakta men säkert har de ökat i antal.

En av dem som nu bär västen är OS-bronsmedaljören i lag Jerome Guery från Belgien. När han ramlade av hästen under världscuptävlingarna i Verona utlöstes hans väst – de kan liknas vid en krockkudde – omedelbart.

För även den bästa ryttare ramlar av sin häst då och då, och idag är den här typen av väst både säker och lätt att använda. Dessutom är de numera så snyggt gjorda att det ofta nästan ser ut som en del av ridjackan.

Dessa steg ger hopp. Precis som när de förbjöd dressyrmössan och gjorde hjälmar obligatoriska. Eller när tillverkare lägger tid på att utveckla allt bättre säkerhetsbyglar – många olyckor händer när förarens fot fastnar i stigbygeln när de faller av – och när utvecklingen av allt säkrare åkhjälmar fortsätter.

Men kanske framför allt höra ryttare säga att de blivit bättre på att lyssna på sin egen kropp och istället för att gå på en annan tävling när något känns fel så vilar de.

Detta kan låta självklart för många, men att förändra en kultur är inte lätt och tar tid. Nu är det äntligen på rätt väg.

Med det sagt kommer framtidens ryttare också att vara gjorda av lövträ. Det måste de vara när det handlar om 700 kilo häst. Men idag är en riktig hästmänniska hård och klok istället för hård och dum.

I många år har många ryttare nästan flirtat med att “ingenting stoppar en riktig hästmänniska”. Brutna ben i kroppen, smärta av odefinierbar karaktär eller sjuk huvudvärk är inget att bråka om.

Länge var det ett sätt att tänka att det också togs upp nya ryttare. Jag var en av dem som snabbt anammade det.

En kväll ramlade jag av hästen under ett träningspass. Smärtan i ena armen var omedelbar, det är möjligt att jag både svor och förbannade sakernas tillstånd, men dagen efter var det en självklarhet för mig att gå till skolan trots lite sömn. På eftermiddagen insåg jag dock – om än motvilligt – att jag behövde en smärtstillande medicin. Eftersom det fortfarande fanns skolsköterskor på den tiden gick jag till henne.

Hon gav mig inte en tablett. Istället skickade hon mig till sjukhuset för röntgen. Det visade sig att jag hade brutit armen på tre ställen.

Själv var jag ganska nöjd med att jag väntade så länge att jag bara missade en lektion.

Detta machoattityden – som varit lika utbredd bland män och kvinnor inom ridsporten – har också haft en annan lite mjukare sida.

Den inbyggda reflexen hos ryttare att sätta sig själv i andra hand har berott på att hästens välbefinnande alltid kommer först.

Det kan vara svårt att tro när de flesta av de senaste åren har handlat om brister i hästvälfärden. Självklart ska bristerna lyftas fram, kritiseras och ifrågasättas, men inte desto mindre så ser inte vardagen ut för majoriteten av åkarna, oavsett vilken nivå de befinner sig på.

Att hästen kommer först är den positiva sidan av denna attityd, och inget som någon egentligen vill ändra på. Det kan dock ändå vara på sin plats att påminna om att det måste finnas gränser även där.

På den negativa sidan, de senaste åren har en långsam rörelse av hopp ägt rum.

Började faktiskt redan sommaren 2018 då Internationella Ridsportförbundet FEI beslutade att från och med den 1 juni skulle alla fall av hjärnskakning på internationella tävlingar anmälas till ryttarens nationella förbund.

Året efter införde Svenska Ridsportförbundet den så kallade hjärnstegen – med steg som måste tas efter en hjärnskakning innan det är okej att börja rida igen – som redan funnits inom bland annat ishockey i många år.

Två förändringar som visade att det var dags att dra tillbaka frasen “det är bara tillbaka på hästen”.

En annan smygande förändring som har blivit uppenbar under de inledande omgångarna av World Cup Jumping är att allt fler toppryttare har börjat använda säkerhetsvästar. Det är långt ifrån alla ännu, men sakta men säkert har de ökat i antal.

En av dem som nu bär västen är OS-bronsmedaljören i lag Jerome Guery från Belgien. När han ramlade av hästen under världscuptävlingarna i Verona utlöstes hans väst – de kan liknas vid en krockkudde – omedelbart.

För även den bästa ryttare ramlar av sin häst då och då, och idag är den här typen av väst både säker och lätt att använda. Dessutom är de numera så snyggt gjorda att det ofta nästan ser ut som en del av ridjackan.

Dessa steg ger hopp. Precis som när de förbjöd dressyrmössan och gjorde hjälmar obligatoriska. Eller när tillverkare lägger tid på att utveckla allt bättre säkerhetsbyglar – många olyckor händer när förarens fot fastnar i stigbygeln när de faller av – och när utvecklingen av allt säkrare åkhjälmar fortsätter.

Men kanske framför allt höra ryttare säga att de blivit bättre på att lyssna på sin egen kropp och istället för att gå på en annan tävling när något känns fel så vilar de.

Detta kan låta självklart för många, men att förändra en kultur är inte lätt och tar tid. Nu är det äntligen på rätt väg.

Med det sagt kommer framtidens ryttare också att vara gjorda av lövträ. Det måste de vara när det handlar om 700 kilo häst. Men idag är en riktig hästmänniska hård och klok istället för hård och dum.

I många år har många ryttare nästan flirtat med att “ingenting stoppar en riktig hästmänniska”. Brutna ben i kroppen, smärta av odefinierbar karaktär eller sjuk huvudvärk är inget att bråka om.

Länge var det ett sätt att tänka att det också togs upp nya ryttare. Jag var en av dem som snabbt anammade det.

En kväll ramlade jag av hästen under ett träningspass. Smärtan i ena armen var omedelbar, det är möjligt att jag både svor och förbannade sakernas tillstånd, men dagen efter var det en självklarhet för mig att gå till skolan trots lite sömn. På eftermiddagen insåg jag dock – om än motvilligt – att jag behövde en smärtstillande medicin. Eftersom det fortfarande fanns skolsköterskor på den tiden gick jag till henne.

Hon gav mig inte en tablett. Istället skickade hon mig till sjukhuset för röntgen. Det visade sig att jag hade brutit armen på tre ställen.

Själv var jag ganska nöjd med att jag väntade så länge att jag bara missade en lektion.

Detta machoattityden – som varit lika utbredd bland män och kvinnor inom ridsporten – har också haft en annan lite mjukare sida.

Den inbyggda reflexen hos ryttare att sätta sig själv i andra hand har berott på att hästens välbefinnande alltid kommer först.

Det kan vara svårt att tro när de flesta av de senaste åren har handlat om brister i hästvälfärden. Självklart ska bristerna lyftas fram, kritiseras och ifrågasättas, men inte desto mindre så ser inte vardagen ut för majoriteten av åkarna, oavsett vilken nivå de befinner sig på.

Att hästen kommer först är den positiva sidan av denna attityd, och inget som någon egentligen vill ändra på. Det kan dock ändå vara på sin plats att påminna om att det måste finnas gränser även där.

På den negativa sidan, de senaste åren har en långsam rörelse av hopp ägt rum.

Började faktiskt redan sommaren 2018 då Internationella Ridsportförbundet FEI beslutade att från och med den 1 juni skulle alla fall av hjärnskakning på internationella tävlingar anmälas till ryttarens nationella förbund.

Året efter införde Svenska Ridsportförbundet den så kallade hjärnstegen – med steg som måste tas efter en hjärnskakning innan det är okej att börja rida igen – som redan funnits inom bland annat ishockey i många år.

Två förändringar som visade att det var dags att dra tillbaka frasen “det är bara tillbaka på hästen”.

En annan smygande förändring som har blivit uppenbar under de inledande omgångarna av World Cup Jumping är att allt fler toppryttare har börjat använda säkerhetsvästar. Det är långt ifrån alla ännu, men sakta men säkert har de ökat i antal.

En av dem som nu bär västen är OS-bronsmedaljören i lag Jerome Guery från Belgien. När han ramlade av hästen under världscuptävlingarna i Verona utlöstes hans väst – de kan liknas vid en krockkudde – omedelbart.

För även den bästa ryttare ramlar av sin häst då och då, och idag är den här typen av väst både säker och lätt att använda. Dessutom är de numera så snyggt gjorda att det ofta nästan ser ut som en del av ridjackan.

Dessa steg ger hopp. Precis som när de förbjöd dressyrmössan och gjorde hjälmar obligatoriska. Eller när tillverkare lägger tid på att utveckla allt bättre säkerhetsbyglar – många olyckor händer när förarens fot fastnar i stigbygeln när de faller av – och när utvecklingen av allt säkrare åkhjälmar fortsätter.

Men kanske framför allt höra ryttare säga att de blivit bättre på att lyssna på sin egen kropp och istället för att gå på en annan tävling när något känns fel så vilar de.

Detta kan låta självklart för många, men att förändra en kultur är inte lätt och tar tid. Nu är det äntligen på rätt väg.

Med det sagt kommer framtidens ryttare också att vara gjorda av lövträ. Det måste de vara när det handlar om 700 kilo häst. Men idag är en riktig hästmänniska hård och klok istället för hård och dum.

I många år har många ryttare nästan flirtat med att “ingenting stoppar en riktig hästmänniska”. Brutna ben i kroppen, smärta av odefinierbar karaktär eller sjuk huvudvärk är inget att bråka om.

Länge var det ett sätt att tänka att det också togs upp nya ryttare. Jag var en av dem som snabbt anammade det.

En kväll ramlade jag av hästen under ett träningspass. Smärtan i ena armen var omedelbar, det är möjligt att jag både svor och förbannade sakernas tillstånd, men dagen efter var det en självklarhet för mig att gå till skolan trots lite sömn. På eftermiddagen insåg jag dock – om än motvilligt – att jag behövde en smärtstillande medicin. Eftersom det fortfarande fanns skolsköterskor på den tiden gick jag till henne.

Hon gav mig inte en tablett. Istället skickade hon mig till sjukhuset för röntgen. Det visade sig att jag hade brutit armen på tre ställen.

Själv var jag ganska nöjd med att jag väntade så länge att jag bara missade en lektion.

Detta machoattityden – som varit lika utbredd bland män och kvinnor inom ridsporten – har också haft en annan lite mjukare sida.

Den inbyggda reflexen hos ryttare att sätta sig själv i andra hand har berott på att hästens välbefinnande alltid kommer först.

Det kan vara svårt att tro när de flesta av de senaste åren har handlat om brister i hästvälfärden. Självklart ska bristerna lyftas fram, kritiseras och ifrågasättas, men inte desto mindre så ser inte vardagen ut för majoriteten av åkarna, oavsett vilken nivå de befinner sig på.

Att hästen kommer först är den positiva sidan av denna attityd, och inget som någon egentligen vill ändra på. Det kan dock ändå vara på sin plats att påminna om att det måste finnas gränser även där.

På den negativa sidan, de senaste åren har en långsam rörelse av hopp ägt rum.

Började faktiskt redan sommaren 2018 då Internationella Ridsportförbundet FEI beslutade att från och med den 1 juni skulle alla fall av hjärnskakning på internationella tävlingar anmälas till ryttarens nationella förbund.

Året efter införde Svenska Ridsportförbundet den så kallade hjärnstegen – med steg som måste tas efter en hjärnskakning innan det är okej att börja rida igen – som redan funnits inom bland annat ishockey i många år.

Två förändringar som visade att det var dags att dra tillbaka frasen “det är bara tillbaka på hästen”.

En annan smygande förändring som har blivit uppenbar under de inledande omgångarna av World Cup Jumping är att allt fler toppryttare har börjat använda säkerhetsvästar. Det är långt ifrån alla ännu, men sakta men säkert har de ökat i antal.

En av dem som nu bär västen är OS-bronsmedaljören i lag Jerome Guery från Belgien. När han ramlade av hästen under världscuptävlingarna i Verona utlöstes hans väst – de kan liknas vid en krockkudde – omedelbart.

För även den bästa ryttare ramlar av sin häst då och då, och idag är den här typen av väst både säker och lätt att använda. Dessutom är de numera så snyggt gjorda att det ofta nästan ser ut som en del av ridjackan.

Dessa steg ger hopp. Precis som när de förbjöd dressyrmössan och gjorde hjälmar obligatoriska. Eller när tillverkare lägger tid på att utveckla allt bättre säkerhetsbyglar – många olyckor händer när förarens fot fastnar i stigbygeln när de faller av – och när utvecklingen av allt säkrare åkhjälmar fortsätter.

Men kanske framför allt höra ryttare säga att de blivit bättre på att lyssna på sin egen kropp och istället för att gå på en annan tävling när något känns fel så vilar de.

Detta kan låta självklart för många, men att förändra en kultur är inte lätt och tar tid. Nu är det äntligen på rätt väg.

Med det sagt kommer framtidens ryttare också att vara gjorda av lövträ. Det måste de vara när det handlar om 700 kilo häst. Men idag är en riktig hästmänniska hård och klok istället för hård och dum.

I många år har många ryttare nästan flirtat med att “ingenting stoppar en riktig hästmänniska”. Brutna ben i kroppen, smärta av odefinierbar karaktär eller sjuk huvudvärk är inget att bråka om.

Länge var det ett sätt att tänka att det också togs upp nya ryttare. Jag var en av dem som snabbt anammade det.

En kväll ramlade jag av hästen under ett träningspass. Smärtan i ena armen var omedelbar, det är möjligt att jag både svor och förbannade sakernas tillstånd, men dagen efter var det en självklarhet för mig att gå till skolan trots lite sömn. På eftermiddagen insåg jag dock – om än motvilligt – att jag behövde en smärtstillande medicin. Eftersom det fortfarande fanns skolsköterskor på den tiden gick jag till henne.

Hon gav mig inte en tablett. Istället skickade hon mig till sjukhuset för röntgen. Det visade sig att jag hade brutit armen på tre ställen.

Själv var jag ganska nöjd med att jag väntade så länge att jag bara missade en lektion.

Detta machoattityden – som varit lika utbredd bland män och kvinnor inom ridsporten – har också haft en annan lite mjukare sida.

Den inbyggda reflexen hos ryttare att sätta sig själv i andra hand har berott på att hästens välbefinnande alltid kommer först.

Det kan vara svårt att tro när de flesta av de senaste åren har handlat om brister i hästvälfärden. Självklart ska bristerna lyftas fram, kritiseras och ifrågasättas, men inte desto mindre så ser inte vardagen ut för majoriteten av åkarna, oavsett vilken nivå de befinner sig på.

Att hästen kommer först är den positiva sidan av denna attityd, och inget som någon egentligen vill ändra på. Det kan dock ändå vara på sin plats att påminna om att det måste finnas gränser även där.

På den negativa sidan, de senaste åren har en långsam rörelse av hopp ägt rum.

Började faktiskt redan sommaren 2018 då Internationella Ridsportförbundet FEI beslutade att från och med den 1 juni skulle alla fall av hjärnskakning på internationella tävlingar anmälas till ryttarens nationella förbund.

Året efter införde Svenska Ridsportförbundet den så kallade hjärnstegen – med steg som måste tas efter en hjärnskakning innan det är okej att börja rida igen – som redan funnits inom bland annat ishockey i många år.

Två förändringar som visade att det var dags att dra tillbaka frasen “det är bara tillbaka på hästen”.

En annan smygande förändring som har blivit uppenbar under de inledande omgångarna av World Cup Jumping är att allt fler toppryttare har börjat använda säkerhetsvästar. Det är långt ifrån alla ännu, men sakta men säkert har de ökat i antal.

En av dem som nu bär västen är OS-bronsmedaljören i lag Jerome Guery från Belgien. När han ramlade av hästen under världscuptävlingarna i Verona utlöstes hans väst – de kan liknas vid en krockkudde – omedelbart.

För även den bästa ryttare ramlar av sin häst då och då, och idag är den här typen av väst både säker och lätt att använda. Dessutom är de numera så snyggt gjorda att det ofta nästan ser ut som en del av ridjackan.

Dessa steg ger hopp. Precis som när de förbjöd dressyrmössan och gjorde hjälmar obligatoriska. Eller när tillverkare lägger tid på att utveckla allt bättre säkerhetsbyglar – många olyckor händer när förarens fot fastnar i stigbygeln när de faller av – och när utvecklingen av allt säkrare åkhjälmar fortsätter.

Men kanske framför allt höra ryttare säga att de blivit bättre på att lyssna på sin egen kropp och istället för att gå på en annan tävling när något känns fel så vilar de.

Detta kan låta självklart för många, men att förändra en kultur är inte lätt och tar tid. Nu är det äntligen på rätt väg.

Med det sagt kommer framtidens ryttare också att vara gjorda av lövträ. Det måste de vara när det handlar om 700 kilo häst. Men idag är en riktig hästmänniska hård och klok istället för hård och dum.

I många år har många ryttare nästan flirtat med att “ingenting stoppar en riktig hästmänniska”. Brutna ben i kroppen, smärta av odefinierbar karaktär eller sjuk huvudvärk är inget att bråka om.

Länge var det ett sätt att tänka att det också togs upp nya ryttare. Jag var en av dem som snabbt anammade det.

En kväll ramlade jag av hästen under ett träningspass. Smärtan i ena armen var omedelbar, det är möjligt att jag både svor och förbannade sakernas tillstånd, men dagen efter var det en självklarhet för mig att gå till skolan trots lite sömn. På eftermiddagen insåg jag dock – om än motvilligt – att jag behövde en smärtstillande medicin. Eftersom det fortfarande fanns skolsköterskor på den tiden gick jag till henne.

Hon gav mig inte en tablett. Istället skickade hon mig till sjukhuset för röntgen. Det visade sig att jag hade brutit armen på tre ställen.

Själv var jag ganska nöjd med att jag väntade så länge att jag bara missade en lektion.

Detta machoattityden – som varit lika utbredd bland män och kvinnor inom ridsporten – har också haft en annan lite mjukare sida.

Den inbyggda reflexen hos ryttare att sätta sig själv i andra hand har berott på att hästens välbefinnande alltid kommer först.

Det kan vara svårt att tro när de flesta av de senaste åren har handlat om brister i hästvälfärden. Självklart ska bristerna lyftas fram, kritiseras och ifrågasättas, men inte desto mindre så ser inte vardagen ut för majoriteten av åkarna, oavsett vilken nivå de befinner sig på.

Att hästen kommer först är den positiva sidan av denna attityd, och inget som någon egentligen vill ändra på. Det kan dock ändå vara på sin plats att påminna om att det måste finnas gränser även där.

På den negativa sidan, de senaste åren har en långsam rörelse av hopp ägt rum.

Började faktiskt redan sommaren 2018 då Internationella Ridsportförbundet FEI beslutade att från och med den 1 juni skulle alla fall av hjärnskakning på internationella tävlingar anmälas till ryttarens nationella förbund.

Året efter införde Svenska Ridsportförbundet den så kallade hjärnstegen – med steg som måste tas efter en hjärnskakning innan det är okej att börja rida igen – som redan funnits inom bland annat ishockey i många år.

Två förändringar som visade att det var dags att dra tillbaka frasen “det är bara tillbaka på hästen”.

En annan smygande förändring som har blivit uppenbar under de inledande omgångarna av World Cup Jumping är att allt fler toppryttare har börjat använda säkerhetsvästar. Det är långt ifrån alla ännu, men sakta men säkert har de ökat i antal.

En av dem som nu bär västen är OS-bronsmedaljören i lag Jerome Guery från Belgien. När han ramlade av hästen under världscuptävlingarna i Verona utlöstes hans väst – de kan liknas vid en krockkudde – omedelbart.

För även den bästa ryttare ramlar av sin häst då och då, och idag är den här typen av väst både säker och lätt att använda. Dessutom är de numera så snyggt gjorda att det ofta nästan ser ut som en del av ridjackan.

Dessa steg ger hopp. Precis som när de förbjöd dressyrmössan och gjorde hjälmar obligatoriska. Eller när tillverkare lägger tid på att utveckla allt bättre säkerhetsbyglar – många olyckor händer när förarens fot fastnar i stigbygeln när de faller av – och när utvecklingen av allt säkrare åkhjälmar fortsätter.

Men kanske framför allt höra ryttare säga att de blivit bättre på att lyssna på sin egen kropp och istället för att gå på en annan tävling när något känns fel så vilar de.

Detta kan låta självklart för många, men att förändra en kultur är inte lätt och tar tid. Nu är det äntligen på rätt väg.

Med det sagt kommer framtidens ryttare också att vara gjorda av lövträ. Det måste de vara när det handlar om 700 kilo häst. Men idag är en riktig hästmänniska hård och klok istället för hård och dum.

I många år har många ryttare nästan flirtat med att “ingenting stoppar en riktig hästmänniska”. Brutna ben i kroppen, smärta av odefinierbar karaktär eller sjuk huvudvärk är inget att bråka om.

Länge var det ett sätt att tänka att det också togs upp nya ryttare. Jag var en av dem som snabbt anammade det.

En kväll ramlade jag av hästen under ett träningspass. Smärtan i ena armen var omedelbar, det är möjligt att jag både svor och förbannade sakernas tillstånd, men dagen efter var det en självklarhet för mig att gå till skolan trots lite sömn. På eftermiddagen insåg jag dock – om än motvilligt – att jag behövde en smärtstillande medicin. Eftersom det fortfarande fanns skolsköterskor på den tiden gick jag till henne.

Hon gav mig inte en tablett. Istället skickade hon mig till sjukhuset för röntgen. Det visade sig att jag hade brutit armen på tre ställen.

Själv var jag ganska nöjd med att jag väntade så länge att jag bara missade en lektion.

Detta machoattityden – som varit lika utbredd bland män och kvinnor inom ridsporten – har också haft en annan lite mjukare sida.

Den inbyggda reflexen hos ryttare att sätta sig själv i andra hand har berott på att hästens välbefinnande alltid kommer först.

Det kan vara svårt att tro när de flesta av de senaste åren har handlat om brister i hästvälfärden. Självklart ska bristerna lyftas fram, kritiseras och ifrågasättas, men inte desto mindre så ser inte vardagen ut för majoriteten av åkarna, oavsett vilken nivå de befinner sig på.

Att hästen kommer först är den positiva sidan av denna attityd, och inget som någon egentligen vill ändra på. Det kan dock ändå vara på sin plats att påminna om att det måste finnas gränser även där.

På den negativa sidan, de senaste åren har en långsam rörelse av hopp ägt rum.

Började faktiskt redan sommaren 2018 då Internationella Ridsportförbundet FEI beslutade att från och med den 1 juni skulle alla fall av hjärnskakning på internationella tävlingar anmälas till ryttarens nationella förbund.

Året efter införde Svenska Ridsportförbundet den så kallade hjärnstegen – med steg som måste tas efter en hjärnskakning innan det är okej att börja rida igen – som redan funnits inom bland annat ishockey i många år.

Två förändringar som visade att det var dags att dra tillbaka frasen “det är bara tillbaka på hästen”.

En annan smygande förändring som har blivit uppenbar under de inledande omgångarna av World Cup Jumping är att allt fler toppryttare har börjat använda säkerhetsvästar. Det är långt ifrån alla ännu, men sakta men säkert har de ökat i antal.

En av dem som nu bär västen är OS-bronsmedaljören i lag Jerome Guery från Belgien. När han ramlade av hästen under världscuptävlingarna i Verona utlöstes hans väst – de kan liknas vid en krockkudde – omedelbart.

För även den bästa ryttare ramlar av sin häst då och då, och idag är den här typen av väst både säker och lätt att använda. Dessutom är de numera så snyggt gjorda att det ofta nästan ser ut som en del av ridjackan.

Dessa steg ger hopp. Precis som när de förbjöd dressyrmössan och gjorde hjälmar obligatoriska. Eller när tillverkare lägger tid på att utveckla allt bättre säkerhetsbyglar – många olyckor händer när förarens fot fastnar i stigbygeln när de faller av – och när utvecklingen av allt säkrare åkhjälmar fortsätter.

Men kanske framför allt höra ryttare säga att de blivit bättre på att lyssna på sin egen kropp och istället för att gå på en annan tävling när något känns fel så vilar de.

Detta kan låta självklart för många, men att förändra en kultur är inte lätt och tar tid. Nu är det äntligen på rätt väg.

Med det sagt kommer framtidens ryttare också att vara gjorda av lövträ. Det måste de vara när det handlar om 700 kilo häst. Men idag är en riktig hästmänniska hård och klok istället för hård och dum.