Sveriges ekonomi står stilla. Arbetslösheten är hög. Inflationen mycket låg, under Riksbankens mål. Det borde ha varit självklart för Riksbanken att sänka räntan med minst en halv procent. Men det kostade en kvarts procent.

Det kommer definitivt inte för att få fart på ekonomin – och inte heller Tidö-regeringens färska budget. För det ger stora pengar till de som redan har gott om pengar – med skattesänkningar för höginkomsttagare och de som har råd att spara mycket – vilket inte ökar den konsumtion som kan driva på bättre ekonomiska förutsättningar och mer framtidstro.

svensk ekonomi riskerar alltså att pressas från två håll: en högerregering som inte vågar spendera och investera i hushållen och vården, skola och omsorg som verkligen skulle behöva pengarna – och en riksbank som är galet för försiktig. Man kan säga att det är två elitperspektiv som nu styr svensk ekonomi – ekonomerna i Riksbanken som inte bryr sig så mycket om vanligt folk, och en regering som hellre satsar på de redan välbeställda. Fördelningsprofilen i Elisabeth Svantessons budget gynnar “främst inkomstgrupper med höga inkomster” som det står på sidan 42 i budgeten.

LO-ekonomen Torbjörn Hållö menar att räntan mycket väl kunde ha sänkts med en hel procentenhet. Och tankesmedjan Arenas chefsekonom Elinor Odeberg misstänker till och med att Riksbanken är mer intresserad av att hålla fast vid sina prognoser än att göra något för svensk ekonomi. Många ekonomer i bankvärlden verkar också anse att Riksbankens agerande är alldeles för försiktigt.

Intrycket mannen får är verkligen att Riksbanken under Thedéens ledning är löjligt rädd för att avvika för mycket från vad Europeiska centralbanken gör – och där är den ekonomiska eliten alltid livrädd för att lönerna snabbt ska försvinna, en rädsla som inte borde gälla i Sverige där det fortfarande är starkt. fackföreningar kan hålla löneökningarna på en rimlig nivå.

Nej, jag menar inte att det är Riksbanken som ska bestämma vart svensk ekonomi tar vägen. Det är, eller borde vara, framför allt den ekonomiska politik som förs av regeringarna som bör göra det. I det här läget borde det vara mycket mer expansivt och rikta sig till behövande, inte rika, och se till att grundläggande funktioner inom välfärden och infrastrukturen fungerar. Men vi har skaffat oss en politisk kultur – snål och icke-keynesiansk – där regeringar lägger allt mindre kraft på att hantera konjunkturcykler och istället överlåter det till en isolerad styrelse på Riksbanken.